Skip to content

Attention economy och internet

Jag fick för ett ganska bra tag sedan ett tips av min handledare att kolla in Michael H. Goldhabers korta text om the attention economy. Det är i grund och botten en teori som säger att uppmärksamhet blir en mer och mer central resurs i de moderna ekonomierna – inte information eller pengar. Detta berör i huvudsak internet (eller cyberspace som Goldhaber gillar att kalla det, då texten är utgiven 1997): ”the economy of attention – not information – is the natural economy of cyberspace”.

Som så ofta med internet så får det en lätt haussad roll när det gäller att vara en förändringens och framtidens agent. Goldhaber menar i texten att uppmärksamhet till slut helt och hållet kommer att ersätta den pengabaserade ekonomin. For better or worse, the attention economy will prevail. Huruvida denna något långsökta förutsägelse kommer att visa sig sann eller ej låter jag vara osagt. Det är inte heller detta som är det i huvudsak intressanta med texten. Snarare är det beskrivningarna av internet och det uppmärksamhetsutbyte som där pågår som jag vill fokusera på.

Goldhaber pratar om att uppmärksamhetsekonomin bygger på ett ”stjärnsystem”, det vill säga en typ av sociala nätverksbildningar där vissa personer agerar supernoder, stjärnor, medan andra formar följen – entourages – kring dessa. Det kan sedan skapas vad Goldhaber kallar microstars, småstjärnor som i huvudsak kommer till genom att följa en större stjärna och få lite av dennas uppmärksamhet utportionerad till sig. Även om Goldhaber inte själv säger det i texten tycks det mig som om han pratar om ett system som går att följa i både uppåt- och nedåtstigande led tills det att man når de högsta och de lägsta – de på Twitter med 10 miljoner followers kontra de som precis registrerat sig, för att använda just den kulturen och det systemet som ett exempel. Det finns också ett utbyte av uppmärksamhet mellan aktörer på samma hierarkiska nivå. Nedan beskrivs några av de grundläggande sätt som uppmärksamhet kan studsa genom cyberspace enligt Goldhaber:

Attention flows not only from fan to star, but in a hyperlinked way it can be passed from star to star, or fan to fan. A growing variety of attention types can bounce along through cyberspace: personal advice, suggestions, connections, editing, assistance in self-expression, responses, acclaim, or new software designed especially for your purposes. More gets more. Someone can pay you attention by helping you track down a specific fact (or create some special effect) that will help you get still more notice.

Spontant tycker jag att hans beskrivningar är ganska träffande. Han nämner också negativ uppmärksamhet och pratar om flaming, shaming, and outright hatred. Goldhaber anser att internet nästan förbehållslöst erbjuder ett helt nytt sätt att utbyta uppmärksamhet: it promises nearly everyone a chance at attention from millions. Man har en chans inte bara att uppmärksammas av stora mängder användare eller speciella stjärnor, utan även av en viss nisch av människor. Men med dessa möjligheter kommer också problem, i huvudsak i form av brist på uppmärksamhet/tid och en press att synas och höras mer.

Det finns mer att säga om Goldhaber, och jag uppmanar alla som känner sig intresserade att läsa den pdf jag länkade till i början av inlägget. Inte för att just Goldhabers tankar är i sig unika, men för att det är ett intressant ämne som han på ett lättläst och summariskt sätt lyfter fram med sin nu något åldrande text. Jag tycker att mycket av det han säger är sant, kanske mer nu än för tolv år sedan, och känner igen mig i det han skriver. Jag tycker det vara ganska så tydligt att en stor del av de resurser i form av tid, ork och pengar som läggs ned på diverse internetburna projekt, idéer och karriärer handlar mer om uppmärksamhet än de mer AFK-burna aktiviteterna. Att synas, att bli länkad, att fånga någons uppmärksamhet i ett oändligt och stressande flöde av information, tycks vara det centrala om man skall få ta del av den (konstanta) mängd uppmärksamhet per capita som finns att tillgå. Huruvida detta är bra eller dåligt, det vet jag inte. Kanske finns det en risk att det skapar en kultur som handlar mer om form än innehåll, mer om nätverkande än kvalitet, mer om åsikter än tankar och så vidare. Men jag är inte alls säker på att så är fallet, och vill egentligen inte göra några direkta uttalanden. Att form och nätverk skulle vara något dåligt vill jag absolut inte påstå.

Spontant så tror jag att jag ogillar det Goldhaber diskuterar ganska mycket. Det finns för mig ett implicit äckel i uppmärksamhetssökande, men det kan såklart också finnas uppmärksamhetssökande som är befogat och positivt. Att skapa en bra produkt eller komma med en bra idé är ju inte något dåligt, och att människor på ett eller annat sätt samlas runt en känns då förhållandevis naturligt. Faktum är att Goldhaber tar fasta på just dessa grupperingar som skapas runt ett viss uppmärksamhetsobjekt och menar att de kommer vara något allt viktigare i framtiden.

In cyberspace, there is nothing natural about large-scale divisions like cities, nations, bureaucracies, and corporations. The only divisions, and rough ones at that, are among audiences, entourages, and what could be called attention communities. Each community is centered on some topic and usually includes a number of stars, along with their fans. Attention flows from community to community. Below this primary exchange will flow the less important exchange of goods and materials.

Hur som helst, om man surfar på YouTube i en kvart är det svårt att inte ge Goldhaber i alla fall 50% rätt. Uppmärksamhet, ack vad vi vill ha det.

Jag har fler tankar om det här, och får än fler i takt med att jag skriver. Men det får nu räcka för den här gången. Jag återkommer kanske om Goldhaber och uppmärksamhetsekonomin senare.

The budding programmer vs. the IDE

In this post I’d like to take a moment to talk about integrated development environments from the view of a new programmer. The main question this post will address is whether or not a person that’s new to programming should get to know IDE:s very early on. Spoiler: I don’t think they should.

I recently started a university course in which I’m being taught Java. Although I have dabbled in things like PHP, Python and shell scripting I have never really developed my programming skills to any level worth mentioning. I understand the basic tenets and principles of programming and have an above-average grip of computers in general though, so I feel right at home and I’m excited to get the opportunity to delve into Java on study hours. Before getting on with this post I feel a need to point out the fact that my course like a good course for beginners and we also seem to have a good teacher. Thus this post is not meant to criticise the course or teacher at all, except possibly the way they’ve chosen to work with IDE:s.

Alright. So what’s an IDE?
An Integrated Development Environment is in short an application meant to provide all the basic tools a programmer needs in one single place. Usually this consists of a text-editor with some sort of syntax highlighting (for writing the code), a way to run the code (a compiler or interpreter depending on programming language) and debugging tools. A version control system isn’t that unusual either. All inside the same program, or as the standard nowadays go, all inside the same ”window”.

Why is this good?
As I only have the theoretical answers and no actual experience, I’ll hold back on this point. Although I can assume that working on bigger projects (possibly with other people) will be made easier if you all work in the same IDE, with the same routines and so on. My personal favourite so far is the fact that Eclipse, the IDE I’m using for Java in school, automatically detects errors while typing, so for example it’s harder to forget a single (but important!) character somewhere only to get trouble later. In general, IDE:s can automate a lot of time-consuming processes that the user might have to do manually otherwise.

And why is this not good?
As stated earlier I am writing this from the point of view of a new programmer. While I have no doubt about IDE:s having a reason for existing, I don’t think teaching beginners to program is one of them. In fact, I think teaching people to program in an IDE might possibly cripple them in the future. IDE:s are ”better” because they help you out with a lot of things, centralise your workflow (what does that even mean?) and let you concentrate on ”just writing code”. But sometimes, worse is better. For the same reason a budding systems administrator shouldn’t be taught the craft while logged into the latest Ubuntu Linux graphical interface, a budding programmer shouldn’t be taught that programming means using an IDE from day one. Doing things manually means getting to know them from the ground up and actually understanding what’s happening under the hood.

Let’s take a look at some examples.
The process of creating and running a Java program consists of three (or four) basic steps:

1. Write the code
2. Compile the code
3. Run the code
(4. Debug the code)

If you have been taught programming inside an IDE, chances are you don’t have a damn clue how to do this on any random computer. You will possibly feel handicapped without the specific IDE you’re used to. You probably haven’t really thought about the whole ”compile thing” your teacher is talking about because it’s all been automated (and thus taken away from the fingers of the developer) anyway. I’d like to compare it to being taught to cross bodies of water using nothing but a boat from day one. Sure, it’s probably a lot faster and easier than swimming, but if you’re never taught to swim in the first place, the day that your boat doesn’t work or simply isn’t there, you’ll be standing on the beach looking really, really stupid. This doesn’t mean that using a boat later on in your water-crossing life is a bad thing, in fact I’d say you’d be stupid if you didn’t use a boat later on. But don’t start messing around with deep waters without learning how to swim first, even if you have a cosy boat.

If you write programs in a less-fancy text editor you’ll learn syntax a lot faster (as it isn’t more or less automatically corrected for you), you’ll learn to debug manually (and thus actually getting to know code structures and whatnot) and you’ll get to know how to compile and run code manually i.e. from the command line. This will mean that you won’t be relying on a third-party program to properly produce, run and debug code (except a basic text editor, of course).

Would somebody please think of the Unix?!
One of the first things a programmer is taught is to create programs in such a way that pieces of it can be reused later, either inside the same program or other programs. Code should be written with modularity and reusability in mind. It’s a bit ironic to teach programmers this in an IDE, which in many ways is the opposite of modular.

Maybe I’m partial to this, being a GNU/Linux enthusiast and whatnot, but I wholly believe that the Unix philosophy carries a few central points that anybody who wants to become more than a regular computer user should think about. In the case of IDE:s, mainly three points apply: small is beautiful, make each program do one thing well, avoid captive user interfaces. The Eclipse IDE I’m working with currently forces itself upon the users and requires them to do things a certain way, without really knowing why. The Unix philosophy would have my class working in a basic editor (such as gedit or Notepad++) and the command line for compiling and running programs. A friend of mine teaches basic programming to kids in junior high and he does this using SSH (usually from putty), screen and nano. A part of me thinks these kids will have a lot more going for them than what my class will.

Anybody working with computers need to understand the basic tenet that it’s all about using the right tool to solve a certain problem. Spending hours learning a pretty complicated IDE (and still only knowing the basics, really) to write a hello world-program isn’t really a good example of this. I actually think that, if anything, it confuses and alienates the people who are completely new to this side of using computers.

LaCapra och texten

Glömde lägga upp sista delen av de tre idéhistoriska gammelrävar jag skrev om. Här kommer delen om Dominick LaCapra, den postmoderne fånen av de tre. Tror det finns ett stavfel eller tre där i, ber om ursäkt.

Om vi hos Quentin Skinner såg en språklig vändning, ser vi hos Dominick LaCapra istället en textuell sådan. Med grund i bl.a. Derridas teorier om textualitet och tolkning vänder LaCapra sig mot Skinners tanke att en idéhistoriker genom noggranna studier av språket kan fixera vad en text verkligen har för betydelse. Istället innebär, i denna mer postmoderna skola, tolkningen av en text alltid en expansion av mening, en chans att finna någonting nytt i sig själv såväl som i texten.
När Skinner kritiserade Lovejoy var det för att han försökte hitta samstämmighet och enhet mellan olika unika, tidsbundna uttryck och tvinga in dem dem i unisona unit-ideas. LaCapras kritik av Skinner i är likartad: försöket att hitta samstämmighet och enhet mellan olika uttryck för att sedan tvinga in dem i en enhetlig Text är ett misstag, ett meningslöst försök att skriva objektiv historia. (Miller)
Idéhistoriska studier skall i huvudsak förstås som en dialog med dåtiden, en dialog som förs via tolkningen av text. Men tolkningens mål skall aldrig vara att visa vad som ”verkligen sades”. LaCapra menar att den dokumenterande tendensen inom idéhistorieämnet måste kompletteras med en förståelse för att texter till sin natur är något man interagerar med. Idéhistorikern kan inte se sig själv som något till textens mening externt, utan måste acceptera att texten bara kan förstås när den bemöts dialogiskt. Historien måste ses som skönlitteratur; öppen för tolkning och med dess mening till stor del förlorad om man försöker fixera den. LaCapra ställer sig kritisk till Skinner, och med frågan om en författares intentioner kan ses som något fast eller beständigt försöker han lösgöra texten från författaren:

[…] one can argue that, to some significant extent, tradition ”expropriates” the author. For the texts of the tradition have entered the ”public domain.” Here the intentions of the author have the status either of aspects of the text […] or interpretations of it […] whose relation to the functioning of the text is open to question.

Men ståndpunkten som här läggs fram skall inte förväxlas med en total subjektiv frihet gällande tolkning av texter. I försöket att komma bort från det dokumenterande ingår inte ett avsteg från texten själv, ett fritt drömmande är inte tolkningens modus. Snarare görs en åtskillnad (och samtidigt en sammankoppling) av text och tolkning: texten är ”creative art”, tolkningen ”performative art”.2 Dåtidens texter måste föras fram i samtidens ljus och där utgöra ena sidan av en dialog – en ”föreställning” – inte reduceras till totalt subjektiva språngbrädor för en viss idé eller föreställning.

Ännu en gång ser vi hur synen på idéhistorikerns studieobjekt och metod görs mer och mer komplext. Istället för att likt Skinner studera språkliga sammanhang för att fixera författares intentioner (och därmed komma fram till vad en text ”verkligen betyder”) menar LaCapra att vi i huvudsak skall studera en text i relation oss själva. Uttolkaren är det av textens sammanhang som är mest determinerande för mening – inte författarens intention, personlighet, samtid etc.

Om Skinners idéhistoriker var lingvist så är LaCapras idéhistoriker en frågvis litteraturvetare. LaCapras uppfattning ”defines intellectual history more in terms of a process of inquiry than in terms of rules or a method or of a body of information about the past”.3 Det idéhistoriska studiet är en frågeprocess där texten ger svar men också själv ställer frågor.

Denna metod – låt oss kalla den textuell – innebär vissa implikationer. Det mest uppenbara är att den fortsätter den trend som uppluckrat idéhistorieämnets karaktär och identitet som jag ovan lagt fram vissa delar av (en tendens som utan tvekan kan diskuteras både djupare och längre, men det är inte något den här texten kommer att uppehålla sig vid). Det är svårt att ha ett konsistent, och förhållandevis lättförstått ämnesområde om dess studieobjekt alltid måste förstås i relation till den som betraktar det. Det finns också en uppenbar risk att denna subjektivitet-under-ansvar förvandlas till en total subjektivitet, vilket kan leda till såväl missbruk av en skenbar vetenskaplighet som bristfällig vetenskaplig kvalitet i sig. Å andra sidan kan det finnas en poäng i att inte fixera sig vid att skriva historia för historiens skull (”dokumentera”), utan också att använda historien i avsikt att på något sätt förändra, förbättra eller förbrylla samtiden.

American Airlines

Följande inlägg är ganska personligt och handlar om min kärleksrelation till en annan människa. Om ni av någon anledning inte vill ha den sortens insyn i mitt privatliv, eller helt enkelt bara tycker kärlekshetsande relationsbloggar är tråkigt, så föreslår jag att ni inte läser. Det står alltså inget jättesmaskigt eller privat, men nu har ni blivit förvarnade i alla fall.

Nåväl.

Jag lärde känna henne över twitter. Även om jag stundtals föredragit omskrivningen ”gemensamma bekanta” så var det, trots allt, gemensamma bekanta på twitter. Vi pratade om något, som sedan blev att skicka privata meddelanden. Jag refererade till the princess is in another castle, hon misstolkade och trodde att jag snällt försökte förklara att jag inte är intresserad då jag är homosexuell.

Så det kan bli.

Trots missförståndet som blev uppklarat först långt senare började vi prata mer och mer, och tillslut kände vi båda en viss aversion mot internet som sådant, vi ville komma bort från det och slippa all dess hets ett tag. Så jag åkte till henne för att bo där i en vecka, helt utan att ha setts tidigare, helt utan att veta vad som egentligen väntade någon av oss. Vi valde isolation i tvåsamhet. Det var en fin och rolig tid (som, skall erkännas, inte blev fullt så isolerad eller alkoholfri som planerat).

Och resten är, som man säger, historia.

Vi har nu varit ihop i ungefär 2½ månader. Inte så mycket. Men ändå, någonting är annorlunda. Det faktum att det är ett distansförhållande gör såklart sitt för annorlundaheten, men likväl känner jag något ovanligt, något nästan inte märkbart. Det kanske kan beskrivas som en känsla av frihet. Jag har en vana av att känna mig fastlåst av relationer som blir satta i sten (vänner som kärlekar), får ett behov av att på något sätt distansera mig, få vara ifred, få vara bara jag, på min tid, på mitt rum, utan någon annan.

Det är inte ett bra recept för stabil tvåsamhet.

Men det känns alltså inte på samma sätt nu. Jag har i romantiken alltid eftersökt den lugna vardagstryggheten mer än de rosa molnen. Med henne är det inga rosa moln, och det kommer det nog aldrig att vara. Det känns bra. Jag vill inte ha den känsla som bäst kan beskrivas med engelskans infatuation: plötslig förälskelse, förblindad passion. Kärleken må vara blind, men jag vill trots detta gärna se. Vi dansar inte hand i hand på gatorna i ett regnpiskat Berlin, vi cyklar inte med fladdrande kjolar för att ha baguettepicknick, vi flyter inte på rosa moln. Allt detta må vi såklart göra, och allt detta vill jag någon gång med henne. Men det är inte de sakerna eller tankarna på att en dag göra sånt som bär upp mina känslor för henne. Att tycka om och bry mig om henne känns inte överdrivet eller ovanligt eller extravagant – det är precis som vanligt, det är som om jag alltid har gjort det. Jag kan vara på noll med henne och ändå känna att det här, det är precis vad jag vill ha. Samtidigt finns det en ömsesidig passion som bäst kan beskrivas som mörkröd. Känslan av att finna en partner som man vill ha för sig själv, som man vill försvara, som man, med brist på bättre ord, vill bli ägd av.

Att hon är så vacker, så intelligent och så otroligt bra på att få mig att skratta som hon faktiskt är skall såklart inte glömmas bort heller. Inte heller att hon faktiskt kan reta upp mig. Jag har alltid värderat det i människor, när de kan beröra mig på ett sådant sätt att jag kan provoceras av dem. Det betyder något, att de kan hitta mina knappar. De ligger så undangömda att jag ibland glömmer bort att jag har dem. Men det har jag, och hon vet det. För det, och för alla de positiva knappar hon också känner till, är jag högst tacksam.

Det kanske låter förvirrande. Det är förvirrande. Men bara när man tänker på det. Annars är det mest bara väldigt fint.

Tillägg: Passar på att följa kära Julias fredagsspår.

A unix is a unix is a unix is not a GNU

I started dabbling with FreeBSD when I was 14 or so. I had a few friends who were a little bit older, a whole lot nerdier and obviously a tad cooler than me, and they were the people who first introduced me to the world of UNIX. A bit later I started using Debian at home.

At the time I believe BlackBox was all the rage amongst my friends, a minimal window manager for both BSD and Linux. I used it, I loved it, I adored the simplicity:

BlackBox

This was the only face of Linux and BSD that I knew. I then got into Fluxbox, which is a fork of Blackbox, so things pretty much stayed the same for a long time. I never tried Gnome back then, but I saw it at times (it seemed bulky to me). What I loved and still love about Fluxbox is the simplicity. Not only is the look and functions of it simple, the configuration is too. When I did start using Gnome at times (either personally or when helping friends and family) I found it so irritating that it decided for me what to list on my menus, what programs to run on startup and so on. I had that control in Fluxbox, ever so clear and simple – I wanted it in Gnome too.

I think it was the feeling of being in control that made me like BSD and Linux to begin with. I could finally remove that irritating option, disable that stupid popup and start up exactly the programs I wanted. This control and freedom to choose has always been at the center of the Linux experience to me and I strive to keep it so.

I now run Ubuntu with Gnome on both my desktop and laptop. It’s a nice window manager (and a nice distro!), especially if you want things to just work, as is the standard nowadays. But I always feel at a loss when I need to use graphical tools for setting the look and feel of this or that program. And I am ever so happy that I learnt using Linux at the command line. Even the thought of having to manipulate my files using nautilus or some other file manager makes me feel handicapped.

Linux can be a lot of things. It can be a solid, free and easy desktop OS for an average family with kids, a server platform for the hobbyist, an enterprise-level solution, an embedded OS… and so much more. Linux can be easy as pie, and harder than a boiled rock.

”UNIX is basically a simple operating system, but you have to be a genius to understand the simplicity.”

For those of you who are scared to try Linux, I assure you, it really isn’t dangerous. And your computer won’t blow up.

.Xresources and .Xdefaults under Ubuntu

This is just a small tip that I want to share since I had a bit of a headache before managing to solve this.

Problem
You want to use your .Xdefaults or .Xresources file for setting xterm properties and whatnot under Ubuntu, but what worked under other distributions/desktop environments isn’t working. You might have tried fidgeting with the new (confusing) GDM settings but can’t get it quite to work.

Solution
Append -hostname to the .Xdefaults file, i.e.
mv .Xdefaults .Xdefaults-zweck
Works on my computer (named zweck).

And that’s that. No need to restart anything. I hope that will help some poor *NIX traveler some day.




Bonus tip:
if you find that alt+KEY doesn’t work as expected in xterm under Ubuntu, add the line
xterm*eightBitInput: false
to your .Xdefaults-hostname file.

Feed me! Flöden och urval på internet

Jag gillar att tänka på internet som en serie flöden. Flöden av bits, flöden av information, flöden av människor, flöden av tankar. Massor av flöden, genom massor av rör (och inte på lastbilar, som vi alla numera vet).

De mer konkreta flöden vi hittar på Internet i form av nyheter, blogginlägg o.s.v. hanteras ofta med tekniken RSS. Med hjälp av RSS kan jag ”prenumerera” på olika flöden som sammanställs i en RSS-läsare. Jag har själv precis börjat använda Google Reader och måste säga att jag tycker om den ganska mycket.

Men det här är inte ett inlägg om specifika tekniker och applikationer egentligen, utan snarare om flöden (på internet) rent generellt. Jag vill illustrera det hela genom att förklara hur jag som internetanvändare interagerar med vissa flöden, och hur urval görs. Således:

Det första jag gör för att komma i kontakt med flöden är att på något sätt upptäcka dem. Antingen söker jag efter intressanta flöden att prenumerera på, eller så blir jag på ett eller annat sätt tipsad om dem.

När jag upptäckt ett flöde gör jag ett val: skall jag prenumerera på det här flödet eller skippad det? Låt oss säga att jag väljer att prenumerera på det här flödet, och 50 andra. Då har jag så att säga styrt femtio små flöden till min lilla flödesreservoar (Google Reader), där alla flöden sparas tills jag väljer att undersöka dem närmare.

Nästa del av processen består av att jag går in på Google Reader och tittar igenom mina flöden, som där ordnas kronologiskt efter när de kommit till flödesreservoaren. Detta gör jag ofta på min iPhone, t.ex. när jag åker buss eller har lite tid över. Jag går där igenom ett antal sparade flöden (artiklar, inlägg, nyheter o.s.v.) och markerar vissa av dem med en stjärna (”Favorit”). På detta sätt gör jag ännu ett urval: inte alla flöden jag styr till min läser är intressanta hela tiden, och det sker en sållning även bland det material som anländer till min lilla reservoar. De som är markerade med stjärnor hamnar i en speciell folder, vilken jag läser senare. Vissa riktigt intressanta flöden läser jag direkt i telefonen, men det är ofta otympligt – speciellt om jag också vill kommentera eller sprida flödet vidare.

Vid någon punkt känner jag att jag har tid nog för att gå igenom de olika stjärnmarkerade artiklarna och börjar därför gå igenom dem en efter en för att se om de var så intressanta som jag hoppats. Även här sker ännu en sållning – vad som verkade intressant vid första ögonkastet verkar lockande kan efter en ingress kännas ganska platt och tråkigt. En stor del av de markerade artiklarna blir dock lästa.

Nästa steg, efter läsningen, är att jag själv sprider vidare några av artiklarna och således skapar ett utflöde ur min reservoar. Kanske skriver jag ett blogginlägg, kanske sprider jag en länk över twitter, eller delar med mig av den på IRC. Här sker det sista av urvalen – valet av vad jag själv vill dela med mig av i mitt flöde, som andra användare i sin tur prenumererar på.

Man kan se det som att flöden är det som finns mellan användare, och användarna själva har funktioner som kan liknas vid reservoarer och vattendelare. När man tänker på det på det sättet, och funderar på ovan tagna exempel, är det lättare att förstå hur vissa artiklar, skämt, idéer o.s.v. kan spridas så otroligt fort över internet, medan andra kan existera otroligt länge utan att många uppmärksammar det. Tvärtemot vad många vill tro så sprids inte allt över hela internet hela tiden utan fördröjning helt automatiskt. Det sker alltid ett urval, och det urvalet görs av alla användare – av internet självt.

Nothing about it that’s sweet

En gång för ganska länge sedan fick jag ett träningsschema av någon. På slutet stod det:

sov mer, sup mindre, ät mer

Och så enkelt var det med det. Självklart inte bara, men ändå, det är något i det, så enkelt, så logiskt, så simpelt, som gör att det är nästan omöjligt att åstadkomma. I alla fall när man är 20-nånting och inte vill göra annat än att ha roligt – oberoende av vad detta roliga är: sömn- och näringsbrist på grund av överdrivet datoranvändande, överdrivet alkoholintag på grund av för mycket festsinne eller att helt enkelt bara låta kroppen vittra sönder framför de lustiga saker folk gör på tv. Eller tusen andra saker.

Min far är en mycket begåvad människa, vars tankeförmåga jag fortfarande inte är säker på att jag greppat. Men det är också han som skrattar sig tårögd av buskis på tv. Hur går detta ihop? Hur skall det någonsin kunna enas i en och samma människa? Det höga och det låga, det stora och det lilla? Sanningen är att det inte finns något motsägelse eller något problem. Att vara lycklig i livet går bara om man kan se det stora i det lilla och det lilla i det stora, sade en gång en varm vän till mig. Och dessa ord har sedan dess ekat i mitt stundtals tomma inre. Den mer hårdföra versionen av det han sade finner vi på en ring: this too shall pass. I den oändliga tillvaro som är varat självt är allting meningslöst. Det är då omöjligt att existera om vi inte låter oss finna just det stora i det lilla, låter oss ibland vara nöjda med att hugga ved och bära vatten, känna att det kan vara en tillfredsställande mening med livet ibland. Men också det omvända, att kunna släppa tankar på livets mening, på Gud och tillvaron och bara vara. Att ibland, ibland, så är en sten bara en sten och en fågel bara en fågel. Och det är otroligt vackert. Det stora i det lilla och det lilla i det stora. Meningsskapande cirkelrörelse, meningslöst och meningsfullt på samma gång. Ibland måste man låta sig vara en lycklig gris, hellre än en olycklig Sokrates. Och det förstår min far. Jag antar att det kallas att hitta balans. Jag antar att det kommer med åldern. Jag hoppas det, i alla fall. Jag skall försöka nå dit.

Men just nu, just idag, är jag inte där. Istället är jag som så många andra en bergochdalbana av impulser, humör och känslor. Jag vill tro att jag känner och vill och får impulser lika mycket som vem som helst. Men kanske reagerar jag annorlunda på dem. Kanske inte.

Men vad gör man när man inte kan finna balans i vardagen? I känslorna? I tillvaron? Vad gör man när historia tynger ned en, framtiden skrämmer bort en och marken under ens fötter viskar om osäkerhet? Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad väntar vi på? Vad väntar oss? Många känner bara förvirring. Marken skakar, men vi vet inte varför eller hur. Vi känner oro, och ibland, mer påtagligt, rädsla. För vad?

Pisano, Hope

Men jag tror ibland att jag har det oförskämt bra. Mitt tungsinne är i fyra fall av fem en ynnest, en chans att hitta tillbaka, att stänga in, att konsolidera. Att isolera. Förra gången jag isolerade mig själv blev jag förälskad. Jag undrar vad som händer den här gången. Förhoppningsvis bara en bekräftelse av det som skedde då.

Det lilla i det stora och det stora i det lilla. Ibland är en sten bara en sten, och ibland är den det viktigaste i världen. Ibland ingetdera. Men alltid är det viktigt att ta stenen för vad stenen är, varken mer eller mindre, oberoende av vad det är. En sten är vad en sten gör, och en människa är vad en människa gör. Men vad gör en människa av sten när världen bara verkar vara lava? Står den där den står och smälter fast, förgås, föråldras och vittrar sönder, eller slår den sig loss och blir något nytt? Om jag skulle vara fast på en punkt och en plats i livet så skulle det vara i skogen där jag växte upp, en solig dag när sommarlovet kändes som oändligt och att bli hemkallad för att äta var det värsta som fanns: känslan man hade i skogen med sina vänner, jakten på det magiska, det totalt innehållslösa men ack så meningsfulla. Minns ni den känslan? Av att inte vilja gå hem, att önska att den här dagen, den önskar jag skulle vara för evigt. Jag minns inte senast jag kände så. Antagligen är det något som är endast barn förunnat. Barn kan finna det stora i det lilla och det lilla i det stora. En imaginär linje mellan två hus blir en magisk gräns för en lek som i stunden betyder allt, men allt skuld och lidande i världen berör inte. Inte än. De vet inte vad som väntar dem och kanske är det allra bäst, kanske är det hur ett barn kan vara ett barn. Jag antar att det skulle kunna kallas att leva i nuet, men det är mer än så. Det är att leva överhuvudtaget. Det är att finnas och bekräfta sig själv som en fri och meningsskapande människa, att våga leka och finna mening i det man vill, inte i det man borde. Att göra det man älskar och veta att det finns inget bättre i hela världen just nu. Huruvida det är att författa tusensidiga avhandlingar, läsa Bibeln, titta på Stefan & Krister, författa blogginlägg eller skriva träningsscheman. Och samtidigt, inte glömma att det alltid finns något mer, något annat, någon annan. Alltid framåt, aldrig växa fast. Livet levs inte bara i ensamhet, och den största meningen kräver andra människor att relatera till. Det låter väldigt svårt. Men det är inte omöjligt.

Det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Att detta är nyckeln till lycka i livet blir jag allt mer säker på. Tack min kära vän.

Vi ses på andra sidan tillvaron och nuet. Tills dess önskar jag er det bästa och vackraste en människas liv kan innehålla.

Well, I’m just one of them ramblin’ men, ramblin’ since I don’t know know when, here I come and I’m a-gone again—

RepRap

Det Malmö-baserade hackerspacet Forskningsavdelningen kommer den 12 januari att få besök av något väldigt speciellt, något jag önskar att jag själv kunde åka och se med mina egna ögon: en RepRap-maskin.

RepRap (Replicating Rapid-prototyper) är en s.k. 3D-skrivare. Du kopplar den till datorn, matar den med rätt sorts filformat och den skriver ut 3D-objekt med hjälp av smält plast. I skrivande stund kan en RepRap-maskin skriva ut ungefär 60% av sina egna delar, vilket betyder att det är förhållandevis lätt att konstruera sin egen skrivare. Nog med utveckling kan förhoppningsvis innebära att maskinen kan kopiera sig själv till 100%, vilket innebär att maskinen är självreplikerande, d.v.s. den kan skapa helt nya instanser av sig själv. Det enda som då behövs är råmaterial och skrivarinstruktioner.

Och här kommer det vackra med det hela: RepRap utvecklas under GPL, en open source-licens som innebär att alla ritningar, filformat och mjukvaror bakom maskinen är öppna för alla att ta del av. RepRap-teamet delar med sig av all information kring RepRap, helt fritt.

Vi står alltså här inför en maskin som redan idag ger oss möjligheten att skapa helt egna prylar, och som till stor del kan kopiera sig själv. Vad framtiden har att bjuda på vågar jag knappt fantisera om. Jag vet inte om ni, eller jag, förstår hur otroligt det här är, och vad det kan innebära för ekonomi och industri världen över om projektet lyckas och blir stort, vilket jag absolut tror. Nämnde jag att hela skiten är GPL:ad? Ja, det gjorde jag, men nu gör jag det igen. (!!!)

Fri kultur, flickr och jamendo

Pladen skrev ett bra inlägg om fria julklappar i form av programvara som bygger på öppen källkod, eller kulturprodukter som är gratis att dela med sig av tack vare Creative Commons-licenser och liknande.

Jag kollade själv in Jamendo tack vare hans inlägg, och hittade där mycket bra och gratis musik som är helt och hållet laglig att kopiera, sprida vidare, remixa och använda sig av (varierar lite beroende på typ av licens). Mitt bästa fynd på Jamendo hittills är nog Ehma, pianomusik som är både mysig och livlig på samma gång.

Jag har börjat pilla på ett antal små hemsidesprojekt på senare tid, och det skall genast sägas att jag inte är den bäste av designers, kanske i huvudsak för att jag inte har den sortens kreativa ådra som behövs för att skapa egna illustrationer och liknande. Jag har därför genom åren använt mig av det ack så trogna Google image search för att hitta grafik att utgå ifrån, men då ett av projekten inte var på hobbynivå kände jag att det var bäst att vara säker på att eventuell grafik jag använder inte är tungt licensierad på något sätt. Jag vände därför ögonen till Creative Commons ännu en gång, den här gången på flickr, en site för att dela med sig av allsköns skisser, målningar, foton och så vidare. Det finns där en Creative Commons-hörna som är inget annat än en guldgruva. Där finns över hundra miljoner bilder under olika sorters CC-licenser. Hundra frickin’ miljoner!

Men det är inte slut på godsakerna där. Utöver de olika CC-licensierade bilderna finns på Flickr även The Commons, en stor samling bilder som helt och hållet saknar copyrightlicenser – antingen för att deras copyright-tid har tagit slut, eller för att de som innehar copyright har avsagt sig alla rättigheter. The Commons är mycket friare än Creative Commons, då CC fortfarande har licenser, vilket på olika sätt begränsar användandet av bilder. Commons har även många fina bilder från äldre tider, t.ex. den här som jag gillar:

Det finns fyra olika restriktioner som en CC-licens kan belägga ett verk med: att man på något sätt måste uppge varifrån verket kommer (Attribution, förkortas BY), att man inte får använda verket i kommersiella sammanhang (Noncommercial, förkortas NC), att man inte får förändra verket (No Derivative Works, förkortas ND), samt att man måste sprida vidare alla derivat med samma licens som originalverket (Share Alike, förkortas SA). Genom att kombinera dessa olika restriktioner skapas olika typer av Creative Commons-licenser, t.ex. BY-NC-SA (uppge källa, använd ej kommersiellt, dela omarbetningar under samma licens).

Creative Commons är ett fantastiskt projekt, och det är redan så ofantligt stort – till stor del tack vare internet. Jag hoppas att fler får upp ögonen för den guldgruva som CC är, och själva bidrar till den.

Tillägg: Glömde nämna att jag själv registrerade mig på flickr. Kommer lägga upp bilder där då och då, antagligen ganska slumpmässigt urval men förhållandevis regelbundet. Lägg gärna till mig! http://www.flickr.com/photos/andersholmstrom