Nu testar jag ett plugin till WordPress som heter Twitter Tools. Om det funkar korrekt så ska det automatiskt bli en tweet av det här inlägget. Det var väldigt enkelt att installera och konfigurera. Kolla in det på http://wordpress.org/extend/plugins/twitter-tools/!
Igår skrev jag en kort nyhet om vad vi har att vänta av nya Ubuntu 10.04 på 64bits.se. Idag ser jag att Canonical också släppt information om Ubuntus nya branding – det verkar som om de försöker ta steg i en riktning som skall göra operativsystemet mer tilltalande för professionella miljöer. Spontant känner jag: Yay! Inget mer brunt. Men jag kommer ändå köra på min egen temakomposition, för de där knapparna och tjocka/rundade fönsterlisterna passar inte alls mig. Vem kom egentligen på runda hörn för fönster? Det gör ju snygg tiling helt omöjligt.
.. sjunger du. Att det är just där jag dig känns också passande och, som om bokstäver är viktigare än känslor, så är alla de låtar som börjar på A också några av dina bästa. Alltså, det är klart att det är ett sammanträffande, men likväl ett meningsgivande sådant för, för mig. Anders är mig:et som talar förresten, men det visste ni säkert redan.
Accentuera nu din känsla för vad helst du känner för och låt den flöda fritt dit den vill, inte dit du vill att den vill. Acceptera dess drippdroppande och erkänn dess startpunkt och slutmål som vore de oundvikliga (det är de). And if I could show you, you would never leave me. Arrogant må det vara, men inte för det osant (eller sant). Attackera mig nu för all del för meningslöst babbel, dravel, gnat, tjat, prat – skit skulle man kanske kunna kalla det, om det inte vore för att det flödar ur mina fingrar och min hjärna istället för andra kroppsliga utflöden.
Amerikansk hiphop driver mig till detta snack, denna hjärnans plackbeläggning, det måste skrapas av, smakas på, sköljas bort. Allt är inte viktigt, väldigt lite är det, i alla fall innehållet – det är meningslöst. Annat är det dock med själva uttrycket, själva bortskrapandet i sig, det är meningsfullt, viktigt. Addera nu denna handlingens mening med det bortskrapandets meningslöshet och du har en summa som bäst kan jämföras med livet. Annorlunda må ni tycka att vägen mina ord nu vandrar är och det är väl också så då. Antar det, om inte annat, och hoppas att ni inte känner er obekväma. Antastning skulle man kunna kalla det, om det inte vore för ordens själva natur (det mänskliga djurets bur).
Alltså: det här är meningslöst. Allt är dock meningslöst, varför mening finns där vi vill att den finns. Anlägg en existentiell utblick på livet och finn att var människa är sin egen lyckas sked. Asätare undanbedes således, här använder vi bestick. Andra utsugare får ställa sig i kön, glöm inte att ha legitimation och sugrör redo.
Anländer gör vi nu vid slutet av en låg vindtunnel. Andas hårt i en fast riktning. Anför rätt och slätt. Analfabetism går dock i släkten. Antas vara galen (eller vill antas vara det). Aga mig inte, tack. Ahahahaha!
Jag önskar verkligen att det var så lätt som att känna att jag valt rätt sida. Men allt mer känner jag att det i sanning inte finns någon sida att välja, att slåss för (eller emot). Mer och mer känns det bara som om det på det stora hela bara finns goda viljor och förvirring. Hur går man vidare från det? Jag demoniserar, fördummar och gnatar lika mycket som alla andra, men jag vet inte om det känns så värst meningsfullt. För dig eller för mig.
Skall man då inte tillåtas att fördöma? Om föregående uttalande om den goda viljan hålls för sann skulle det innebära inte bara det totala raserandet av vissa moralfilosofiska konstruktioner utan också en vid första anblick generell svårighet att tala om människor som handlar rätt eller fel. Det problem vi här möter springer ut det mycket vanliga felet att tro sig kunna skapa praktiska föreskrifter ur rent teoretiska antaganden eller t.o.m. fakta om verkligheten. En ständigt återkommande och nu århundranden gammal diskussion är här relevant. Som småbarn säger vi: du kan inte med 100% säkerhet veta att du kommer landa på marken när du hoppar från gungan. Även om vi antar att marken och den hoppande personen kommer vara kvar, och att inget fysiskt hinder kommer att skilja de två, så är det inget som säger att förutsägelsen kan vara 100% säker. Vad är fysikens lagar mer än en serie halvdokumenterade sammanträffanden som än så länge visat sig stämma ganska bra? I den absurda (men inte logiskt felaktiga) teorin det vill säga.
Men vad skulle hända det hoppande barnet om det inte antog att en hård mark skulle möta dess unga kropp? Alltså: skepticism, likt mången relativistiska tankegångar, är användbart för tanken men inte för praktiken. Tidigare ej nämnda skeptikern David hume vittnar om detta.
Men tillbaka nu till det ursprungliga tankespåret. Om vi antar att alla handlar utefter vad de tror är gott, ska vi då sålla oss till icke-dömandets kranka blekhet? Jag menar att detta inte gagnar någon. Det är klart att jag inte tror på objektiva värden. Guds död är inte längre någon nyhet (frågan är nu snarare när Nietzsche skall dö). Men var lämnar det oss? I det jag vill kalla absoluta men icke-objektiva sanningar menar jag att vi kan hitta ett sätt att gå vidare. En sådan sanning har inga epistemologiska anspråk, och dess ontologiska status är föga intressant. En absolut men icke-objektiv sanning är en intersubjektivt konstruerad norm som nått en såpass hög nivå av erkännande att dess ifrågasättande skulle skapa stora problem för den samling människor som upprättat den. Denna lösning (om jag får kalla den det) bygger på ett av mig högst subjektivt antagande som säger att människor och grupper av människor i olika storleksordningar alla lägger värde i att överleva och, förhoppningsvis, utvecklas (individuellt såväl som kollektivt). Den som inte delar denna helt och hållet icke-objektiva värdering är välkommen att ställa sig i kön till utvecklingens sophög och där leva så lyckligt den förmår.
Nåväl. Dessa absoluta sanningar är inte alltid lika mellan samhällen och kan även uppstå av olika anledningar. En grupp med mycket begränsad tillgång till föda kan t.ex. ha en absolut sanning som moraliskt berättigar att döda alla spädbarn en familj föder förutom det första. I en grupp med en andra förutsättningar kan detta med all rätta ses som avskyvärt.
Vissa av de interkulturella problem vi möter idag är av karaktären absolut sanning mot absolut sanning. En sann tragedi i hegelsk mening: rätt mot rätt. Men en stor del av konflikterna är inte av denna typ. jag menar att det då är viktigt att inte sålla sig till den feghet som ibland kallas relativism (eller för den delen nihilism), denna mänskliga handlingens ärkefiende. Det finns inget sådant som praktisk relativism. Alla steg kräver fast mark under fötterna, annars hade Arkimedes för länge sedan rubbat jorden.
Jag vill tänka att man ofta begår ett misstag i det att när man gör ett val anser man sig ofta per automatik också välja bort något annat. Med utgångspunkt i mig själv:
Den skenbara motsättningen mellan humaniora och hårda vetenskaper som nu mer och mer börjar kritiseras, kännas uttjatad och onödig är just ett perfekt exempel på problemet i att vi för en konsoliderad självbilds skull förkastar X så fort vi sållar oss till försvararna av Y.
Om det är något jag vill att mitt liv åstadkommer så är det att med en stavmixer större än en korelliansk stjärnkryssare röra till och blanda runt i den bunke som är de rigida linjernas kontraproduktiva debatt. Jag uppskattar och förstår vikten av ideologi och hård debatt, om inte för produktivitet så för identitet. Men om, som det så ofta verkar, att vinna blir viktigare än att skapa tappar vi hela poängen med vad vi gör.
Vissa saker kan förstöras av att förstås, och vissa saker kan förstås genom att förstöras. Att blanda ihop de två typerna kan skapa tidsslöseri av sällan skådat slag. Om man förlorar sig själv i kampen för det man tror på är kampen meningslös; om människor förväntas rädda världen innan de räddar sig själva kommer den mening vi ger våra utopier gå förlorad. Samma princip som skapar den meningslöshet T. Durden beskriver för oss finns också i debatternas miljö. Vi vill ha ledig tid och göra saker vi gillar, men för att åstadkomma lägger vi all vår tid på att göra saker vi inte gillar. En förenkling, inte alltid sann, och knappast idag ny eller intressant, men likväl träffande. Just samma grundläggande hamsterhjulsmönster ligger till grunden för evighetsdebatter där att ha rätt är viktigare än att göra rätt.
Om sökandet efter det goda, eller rätta, eller rationella driver in oss på stigar där dessa koncept själva måste förkastas är också sökandet förgäves; det objektiva fyndet i dessa frågor finns inte, bara det vi finner i oss själva, i situationer, i andra människor.
Abstrakt. Såklart. Men också konkret i det svårgreppade. Alltså: vi kan se luften eftersom osynlighet är dess rätta färg, sade lilla Anders och lite mindre lilla Anders kan bara sucka — den som ändå fick vara så klarsynt 16 år senare i livet. Nu kan jag som bäst närma mig sanningar baklänges, i ögonvrån, låtsas om som om de inte finns. Att prata om sanningen, att ha och stå för åsikter, att inte vara böjbar, inte vara öppen för andras synvinkel – anatema!
Och häri ligger det antagna problemet: vi får idag inte prata om sanningen, men samtidigt framställs och hålls ett allt för stort antal debatter med stenhårda linjer. Det blir till slut ett hycklande, en tyckarstuga menad mer för tittarsiffror (eller, 2010: en statistisk spik i Google analytics graf över vårt egenvärde). Enkel kritik måhända, men jag vill ändå framhålla den som både viktig, sann, och relevant.
Lösning? Nej, vi är inte där än. Jag vet inte ens VSB än.
I det att jag alltid vill ha ordning är jag tråkig men också effektiv.
I det att jag värderar punktlighet får jag ofta vänta på andra, men är alltid i tid när det verkligen behövs.
I det att jag mår bra av struktur är jag rigid men har också för det mesta kontroll över mitt liv på ett behagligt sätt.
I det att jag är noggrann kan jag ibland slösa allt för mycket tid på onödiga detaljer, men har också för det mesta fått bra betyg i skolan.
När jag gick i gymnasiet och hängde på helgon.net så pratade folk stundtals om stjärntecken. Då jag är jungfru fick jag ofta höra visan:
Positiva egenskaper:
* Sinne för ekonomi
* Disciplinerad och ambitiös
* Familjekär och håller hårt på trygghet och tradition
* Objektiv vid behov
* Ansvarsfull, tålmodig och beslutsam
* Metodisk och noggrann
Negativa egenskaper:
* Envis och kantig
* Överdrivet försiktig
* Konservativ, stel och blir lätt tråkig
* Pessimistisk, sur och kan ofta visa tendenser till att känslokyla
* Blir lätt fixerad vid pengar, makt och status
* Tenderar till att ibland bli gnidig och missunnsam
När jag blickar tillbaka på det hela slår det mig att jag aldrig fann mig i rollen som disciplinerad, metodisk och stundtals känslokall. Inte heller de många beskrivningar om jungfrun som besatt av ordning och reda kände jag igen mig i, faktiskt inte det minsta.
Men nu, idag, är det onekligen som så att jag verkligen gillar ordning, metodik och allt vad det innebär. Känslokyla är måhända inget jag känner, men får ofta hör att jag uppvisar det. Må så vara. Det är hur som helst mycket tydligt att jag förändrats: idag är jag inte som jag var för några år sedan. Speciellt inte på de punkterna.
Jag vet inte när förändringen skedde, och inte heller hur snabbt. Hade det inte varit för det här minnet av stjärnteckensbeskrivningarna hade jag antagligen aldrig reflekterat över att jag inte alltid varit som jag är i stunden.
Jag uppskattar minnet, för det 17-åriga Anders sa är för 22-åriga Anders så främmande. Skämtsamt kallar jag mig ibland autistisk, men det är inte utan att jag faktiskt då och då uppvisar lätta drag åt det hållet. Men jag känner mig ganska lugn, för i sällskap av djupgrodda datornördar är det ofta svårt att inte känna sig som den mest crazy och icke-rigida personen i rummet. Jag har kommit att tro att inget föder anala tendenser så mycket som programmering, och inget är så viktigt för att bli en bra programmerare som anala tendenser.
Hmm.
Jag försöker verkligen att skriva kortare inlägg, men det är inte lätt.
Jag har som ni kanske sett bytt lite utseende på bloggen. Jag önskar att jag kunde behålla min gamla design egentligen, men den blev så klumpig när jag ville ändra storlek och lite andra grejer på den, att jag bestämde mig för att börja om från början med ett nytt tema. Jag hoppas att ni överlever. (Som om det finns någon som läser blogginlägg på själva bloggen nu för tiden ändå!)
PS. Det kommer snart mer inlägg, har gått lite på sparlåga ett tag men jag känner att skrivarlusten kommer ångandes snart. DS.
Jag fick för ett ganska bra tag sedan ett tips av min handledare att kolla in Michael H. Goldhabers korta text om the attention economy. Det är i grund och botten en teori som säger att uppmärksamhet blir en mer och mer central resurs i de moderna ekonomierna – inte information eller pengar. Detta berör i huvudsak internet (eller cyberspace som Goldhaber gillar att kalla det, då texten är utgiven 1997): ”the economy of attention – not information – is the natural economy of cyberspace”.
Som så ofta med internet så får det en lätt haussad roll när det gäller att vara en förändringens och framtidens agent. Goldhaber menar i texten att uppmärksamhet till slut helt och hållet kommer att ersätta den pengabaserade ekonomin. For better or worse, the attention economy will prevail. Huruvida denna något långsökta förutsägelse kommer att visa sig sann eller ej låter jag vara osagt. Det är inte heller detta som är det i huvudsak intressanta med texten. Snarare är det beskrivningarna av internet och det uppmärksamhetsutbyte som där pågår som jag vill fokusera på.
Goldhaber pratar om att uppmärksamhetsekonomin bygger på ett ”stjärnsystem”, det vill säga en typ av sociala nätverksbildningar där vissa personer agerar supernoder, stjärnor, medan andra formar följen – entourages – kring dessa. Det kan sedan skapas vad Goldhaber kallar microstars, småstjärnor som i huvudsak kommer till genom att följa en större stjärna och få lite av dennas uppmärksamhet utportionerad till sig. Även om Goldhaber inte själv säger det i texten tycks det mig som om han pratar om ett system som går att följa i både uppåt- och nedåtstigande led tills det att man når de högsta och de lägsta – de på Twitter med 10 miljoner followers kontra de som precis registrerat sig, för att använda just den kulturen och det systemet som ett exempel. Det finns också ett utbyte av uppmärksamhet mellan aktörer på samma hierarkiska nivå. Nedan beskrivs några av de grundläggande sätt som uppmärksamhet kan studsa genom cyberspace enligt Goldhaber:
Attention flows not only from fan to star, but in a hyperlinked way it can be passed from star to star, or fan to fan. A growing variety of attention types can bounce along through cyberspace: personal advice, suggestions, connections, editing, assistance in self-expression, responses, acclaim, or new software designed especially for your purposes. More gets more. Someone can pay you attention by helping you track down a specific fact (or create some special effect) that will help you get still more notice.
Spontant tycker jag att hans beskrivningar är ganska träffande. Han nämner också negativ uppmärksamhet och pratar om flaming, shaming, and outright hatred. Goldhaber anser att internet nästan förbehållslöst erbjuder ett helt nytt sätt att utbyta uppmärksamhet: it promises nearly everyone a chance at attention from millions. Man har en chans inte bara att uppmärksammas av stora mängder användare eller speciella stjärnor, utan även av en viss nisch av människor. Men med dessa möjligheter kommer också problem, i huvudsak i form av brist på uppmärksamhet/tid och en press att synas och höras mer.
Det finns mer att säga om Goldhaber, och jag uppmanar alla som känner sig intresserade att läsa den pdf jag länkade till i början av inlägget. Inte för att just Goldhabers tankar är i sig unika, men för att det är ett intressant ämne som han på ett lättläst och summariskt sätt lyfter fram med sin nu något åldrande text. Jag tycker att mycket av det han säger är sant, kanske mer nu än för tolv år sedan, och känner igen mig i det han skriver. Jag tycker det vara ganska så tydligt att en stor del av de resurser i form av tid, ork och pengar som läggs ned på diverse internetburna projekt, idéer och karriärer handlar mer om uppmärksamhet än de mer AFK-burna aktiviteterna. Att synas, att bli länkad, att fånga någons uppmärksamhet i ett oändligt och stressande flöde av information, tycks vara det centrala om man skall få ta del av den (konstanta) mängd uppmärksamhet per capita som finns att tillgå. Huruvida detta är bra eller dåligt, det vet jag inte. Kanske finns det en risk att det skapar en kultur som handlar mer om form än innehåll, mer om nätverkande än kvalitet, mer om åsikter än tankar och så vidare. Men jag är inte alls säker på att så är fallet, och vill egentligen inte göra några direkta uttalanden. Att form och nätverk skulle vara något dåligt vill jag absolut inte påstå.
Spontant så tror jag att jag ogillar det Goldhaber diskuterar ganska mycket. Det finns för mig ett implicit äckel i uppmärksamhetssökande, men det kan såklart också finnas uppmärksamhetssökande som är befogat och positivt. Att skapa en bra produkt eller komma med en bra idé är ju inte något dåligt, och att människor på ett eller annat sätt samlas runt en känns då förhållandevis naturligt. Faktum är att Goldhaber tar fasta på just dessa grupperingar som skapas runt ett viss uppmärksamhetsobjekt och menar att de kommer vara något allt viktigare i framtiden.
In cyberspace, there is nothing natural about large-scale divisions like cities, nations, bureaucracies, and corporations. The only divisions, and rough ones at that, are among audiences, entourages, and what could be called attention communities. Each community is centered on some topic and usually includes a number of stars, along with their fans. Attention flows from community to community. Below this primary exchange will flow the less important exchange of goods and materials.
Hur som helst, om man surfar på YouTube i en kvart är det svårt att inte ge Goldhaber i alla fall 50% rätt. Uppmärksamhet, ack vad vi vill ha det.
Jag har fler tankar om det här, och får än fler i takt med att jag skriver. Men det får nu räcka för den här gången. Jag återkommer kanske om Goldhaber och uppmärksamhetsekonomin senare.
In this post I’d like to take a moment to talk about integrated development environments from the view of a new programmer. The main question this post will address is whether or not a person that’s new to programming should get to know IDE:s very early on. Spoiler: I don’t think they should.
I recently started a university course in which I’m being taught Java. Although I have dabbled in things like PHP, Python and shell scripting I have never really developed my programming skills to any level worth mentioning. I understand the basic tenets and principles of programming and have an above-average grip of computers in general though, so I feel right at home and I’m excited to get the opportunity to delve into Java on study hours. Before getting on with this post I feel a need to point out the fact that my course like a good course for beginners and we also seem to have a good teacher. Thus this post is not meant to criticise the course or teacher at all, except possibly the way they’ve chosen to work with IDE:s.
Alright. So what’s an IDE?
An Integrated Development Environment is in short an application meant to provide all the basic tools a programmer needs in one single place. Usually this consists of a text-editor with some sort of syntax highlighting (for writing the code), a way to run the code (a compiler or interpreter depending on programming language) and debugging tools. A version control system isn’t that unusual either. All inside the same program, or as the standard nowadays go, all inside the same ”window”.
Why is this good?
As I only have the theoretical answers and no actual experience, I’ll hold back on this point. Although I can assume that working on bigger projects (possibly with other people) will be made easier if you all work in the same IDE, with the same routines and so on. My personal favourite so far is the fact that Eclipse, the IDE I’m using for Java in school, automatically detects errors while typing, so for example it’s harder to forget a single (but important!) character somewhere only to get trouble later. In general, IDE:s can automate a lot of time-consuming processes that the user might have to do manually otherwise.
And why is this not good?
As stated earlier I am writing this from the point of view of a new programmer. While I have no doubt about IDE:s having a reason for existing, I don’t think teaching beginners to program is one of them. In fact, I think teaching people to program in an IDE might possibly cripple them in the future. IDE:s are ”better” because they help you out with a lot of things, centralise your workflow (what does that even mean?) and let you concentrate on ”just writing code”. But sometimes, worse is better. For the same reason a budding systems administrator shouldn’t be taught the craft while logged into the latest Ubuntu Linux graphical interface, a budding programmer shouldn’t be taught that programming means using an IDE from day one. Doing things manually means getting to know them from the ground up and actually understanding what’s happening under the hood.
Let’s take a look at some examples.
The process of creating and running a Java program consists of three (or four) basic steps:
1. Write the code
2. Compile the code
3. Run the code
(4. Debug the code)
If you have been taught programming inside an IDE, chances are you don’t have a damn clue how to do this on any random computer. You will possibly feel handicapped without the specific IDE you’re used to. You probably haven’t really thought about the whole ”compile thing” your teacher is talking about because it’s all been automated (and thus taken away from the fingers of the developer) anyway. I’d like to compare it to being taught to cross bodies of water using nothing but a boat from day one. Sure, it’s probably a lot faster and easier than swimming, but if you’re never taught to swim in the first place, the day that your boat doesn’t work or simply isn’t there, you’ll be standing on the beach looking really, really stupid. This doesn’t mean that using a boat later on in your water-crossing life is a bad thing, in fact I’d say you’d be stupid if you didn’t use a boat later on. But don’t start messing around with deep waters without learning how to swim first, even if you have a cosy boat.
If you write programs in a less-fancy text editor you’ll learn syntax a lot faster (as it isn’t more or less automatically corrected for you), you’ll learn to debug manually (and thus actually getting to know code structures and whatnot) and you’ll get to know how to compile and run code manually i.e. from the command line. This will mean that you won’t be relying on a third-party program to properly produce, run and debug code (except a basic text editor, of course).
Would somebody please think of the Unix?!
One of the first things a programmer is taught is to create programs in such a way that pieces of it can be reused later, either inside the same program or other programs. Code should be written with modularity and reusability in mind. It’s a bit ironic to teach programmers this in an IDE, which in many ways is the opposite of modular.
Maybe I’m partial to this, being a GNU/Linux enthusiast and whatnot, but I wholly believe that the Unix philosophy carries a few central points that anybody who wants to become more than a regular computer user should think about. In the case of IDE:s, mainly three points apply: small is beautiful, make each program do one thing well, avoid captive user interfaces. The Eclipse IDE I’m working with currently forces itself upon the users and requires them to do things a certain way, without really knowing why. The Unix philosophy would have my class working in a basic editor (such as gedit or Notepad++) and the command line for compiling and running programs. A friend of mine teaches basic programming to kids in junior high and he does this using SSH (usually from putty), screen and nano. A part of me thinks these kids will have a lot more going for them than what my class will.
Anybody working with computers need to understand the basic tenet that it’s all about using the right tool to solve a certain problem. Spending hours learning a pretty complicated IDE (and still only knowing the basics, really) to write a hello world-program isn’t really a good example of this. I actually think that, if anything, it confuses and alienates the people who are completely new to this side of using computers.
Glömde lägga upp sista delen av de tre idéhistoriska gammelrävar jag skrev om. Här kommer delen om Dominick LaCapra, den postmoderne fånen av de tre. Tror det finns ett stavfel eller tre där i, ber om ursäkt.
—
Om vi hos Quentin Skinner såg en språklig vändning, ser vi hos Dominick LaCapra istället en textuell sådan. Med grund i bl.a. Derridas teorier om textualitet och tolkning vänder LaCapra sig mot Skinners tanke att en idéhistoriker genom noggranna studier av språket kan fixera vad en text verkligen har för betydelse. Istället innebär, i denna mer postmoderna skola, tolkningen av en text alltid en expansion av mening, en chans att finna någonting nytt i sig själv såväl som i texten.
När Skinner kritiserade Lovejoy var det för att han försökte hitta samstämmighet och enhet mellan olika unika, tidsbundna uttryck och tvinga in dem dem i unisona unit-ideas. LaCapras kritik av Skinner i är likartad: försöket att hitta samstämmighet och enhet mellan olika uttryck för att sedan tvinga in dem i en enhetlig Text är ett misstag, ett meningslöst försök att skriva objektiv historia. (Miller)
Idéhistoriska studier skall i huvudsak förstås som en dialog med dåtiden, en dialog som förs via tolkningen av text. Men tolkningens mål skall aldrig vara att visa vad som ”verkligen sades”. LaCapra menar att den dokumenterande tendensen inom idéhistorieämnet måste kompletteras med en förståelse för att texter till sin natur är något man interagerar med. Idéhistorikern kan inte se sig själv som något till textens mening externt, utan måste acceptera att texten bara kan förstås när den bemöts dialogiskt. Historien måste ses som skönlitteratur; öppen för tolkning och med dess mening till stor del förlorad om man försöker fixera den. LaCapra ställer sig kritisk till Skinner, och med frågan om en författares intentioner kan ses som något fast eller beständigt försöker han lösgöra texten från författaren:
[…] one can argue that, to some significant extent, tradition ”expropriates” the author. For the texts of the tradition have entered the ”public domain.” Here the intentions of the author have the status either of aspects of the text […] or interpretations of it […] whose relation to the functioning of the text is open to question.
Men ståndpunkten som här läggs fram skall inte förväxlas med en total subjektiv frihet gällande tolkning av texter. I försöket att komma bort från det dokumenterande ingår inte ett avsteg från texten själv, ett fritt drömmande är inte tolkningens modus. Snarare görs en åtskillnad (och samtidigt en sammankoppling) av text och tolkning: texten är ”creative art”, tolkningen ”performative art”.2 Dåtidens texter måste föras fram i samtidens ljus och där utgöra ena sidan av en dialog – en ”föreställning” – inte reduceras till totalt subjektiva språngbrädor för en viss idé eller föreställning.
Ännu en gång ser vi hur synen på idéhistorikerns studieobjekt och metod görs mer och mer komplext. Istället för att likt Skinner studera språkliga sammanhang för att fixera författares intentioner (och därmed komma fram till vad en text ”verkligen betyder”) menar LaCapra att vi i huvudsak skall studera en text i relation oss själva. Uttolkaren är det av textens sammanhang som är mest determinerande för mening – inte författarens intention, personlighet, samtid etc.
Om Skinners idéhistoriker var lingvist så är LaCapras idéhistoriker en frågvis litteraturvetare. LaCapras uppfattning ”defines intellectual history more in terms of a process of inquiry than in terms of rules or a method or of a body of information about the past”.3 Det idéhistoriska studiet är en frågeprocess där texten ger svar men också själv ställer frågor.
Denna metod – låt oss kalla den textuell – innebär vissa implikationer. Det mest uppenbara är att den fortsätter den trend som uppluckrat idéhistorieämnets karaktär och identitet som jag ovan lagt fram vissa delar av (en tendens som utan tvekan kan diskuteras både djupare och längre, men det är inte något den här texten kommer att uppehålla sig vid). Det är svårt att ha ett konsistent, och förhållandevis lättförstått ämnesområde om dess studieobjekt alltid måste förstås i relation till den som betraktar det. Det finns också en uppenbar risk att denna subjektivitet-under-ansvar förvandlas till en total subjektivitet, vilket kan leda till såväl missbruk av en skenbar vetenskaplighet som bristfällig vetenskaplig kvalitet i sig. Å andra sidan kan det finnas en poäng i att inte fixera sig vid att skriva historia för historiens skull (”dokumentera”), utan också att använda historien i avsikt att på något sätt förändra, förbättra eller förbrylla samtiden.
