(klicka)

Never fool yourself into thinking that the workings of human reality are set in stone. When you are told that true love will find you only if you stop looking for it, you are not being told the truth. True love will or will not find you when it damn well pleases to. There is no ritual with which true love can be willed into existence. It’s also quite the contradiction to stop looking for true love because you are so desperate to find it. Aren’t you still looking, just in a different way?

You can find true love by trawling the city streets every chance you get, fantasizing about all the people you meet, always flirting, always doing your best to end up with someone each night. You can also find it when you least expect it. Indeed; when you aren’t looking for it. But these are just things happening. This is just the world turning. Random events leading up to other random events. Love happens. Sometimes. And that’s all there is to it.

The same can be said for many things. Some people will tell you that you can’t be a writer unless you practice writing every day for five years before you attempt to write something substantial. Before you start working on your big hit, your magnum opus. Some people will tell you that art can only be created when you’re free, or sad, or horny, or high. They are all wrong. Fuck, even I am wrong. I don’t know shit about shit. But I do know that this goes for everybody else as well.

My point isn’t that everything is pointless. No – as anyone who has lived for a while knows, the world is really quite pointy, and it will poke holes in you all too often. Things having a point and a meaning is not what I’m talking about here. That’s for you to decide, as I couldn’t possibly fathom what meaning is to other people. All I’m saying is this: don’t get fooled into thinking that the workings of human reality are set in stone. You have never lived this life before. You have never been in this moment before. Nobody else has ever been where you are now. You are free to explore the world using your own faculties, drawing your own conclusions and shaping your own future. There are no train tracks to follow unless you build them yourself.

Remember this.

”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”

När jag i mina unga dagar studerade praktisk filosofi nere på de skånska slätterna slogs jag rätt fort av en insikt. Denna insikt var att en majoritet av alla som befann sig i ämnets lokaler bedrev en mycket verklighetsfrånvänd tankeverkstad, ämnad att laborera med mjuka och abstrakta begrepp på ett sterilt och metodiskt sätt. Resultatet blev att jag inte ens gjorde klart min andra termin där nere. Ett av bottennappen var när nästan en hel lektion spenderades åt att argumentera för eller emot påståendet att alla människor är egoister. Observera att detta inte är min syn på filosofin som sådan och inte heller min syn på studiet av filosofi. Men detta är nästan utan undantag den bild jag fick av det hela under min tid i lund. Jag gillar verkligen ämnet, men kanske inte alltid hur det praktiseras inom akademin.

Detta är tyvärr allt för vanligt inom de svenska filosofiska skolor jag har stiftat bekantskap med. Länken överst i det här inlägget är ett ohyggligt väl illustrerat exempel på denna verklighetsfrånvända låtsaslogiksonani. Min första tanke var att det är för bra för att vara sant, att det måste vara något slags välkomponerat skämt. Men ack, jag tror tyvärr inte det. Om du inte orkar läsa artikeln kan jag bistå med en snabb summering: de två artikelförfattarna argumenterar för att man utifrån en plikt gentemot framtida generationers välmående bör omarbeta abortlagen så att graviditeter där “abort är både rätt och fel till en viss grad” inte skall medföra en plikt på samhället att assistera dessa kvinnor om de önskar abortera sitt foster. Alltså: om det inte är mycket tydligt att mammas intressen trumfar fostrets så lämnas kvinnorna till att göra vad fan de vill, så länge de inte kräver hjälp från staten att göra detta. Artikelförfattarna nämner i förbifarten “abortkliniker som garanterar att aborterna utförs på ett medicinskt säkert sätt men som tar betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga“.

Ok. Nu har ni fått själva grundidén i artikeln. Nu till mina invändningar.

Filosofisk invändning
Det första jag reagerade på var hur en fil dr och en docent i filosofi kan uppvisa en sådan ohyggligt trubbig behandling av moralfilosofins verktyg:

Vår slutsats är att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs vikt i exempelvis klimatdiskussioner, bör de även tillskrivas vikt i abortsammanhang.

Ovan citerade stycke verkar vara en bärande del av deras argument. Men om de två goda herrarna inte kan skilja på de två saker de jämför kan jag inte förstå hur de kommit dit de är idag. Klimatfrågan handlar om att se till att framtida generationer inte skall leva i en förstörd värld som medför lidande, sjukdomar, krig och så vidare till följd av resursbrist och ekologisk massdöd. Abortfrågan handlar om huruvida ett liv skall sättas till världen eller inte. Deras argument tar noll hänsyn till det tilltänkta barnets livskvalitet, vilket är huvudpoängen i klimatfrågan. Jag vet inte vilken filosofisk skola de skriver under på, men jag tvivlar på att det finns någon där denna sortens päron-och-äpplen till argument uppskattas. Vi kan inte jämföra ett potentiellt liv med en stor mängd framtida individers livskvalitet. Vi jämför då kvantitet (ett extra liv) med kvalitet (livskvalitet på faktiska liv). Barnet som föds kan ju faktiskt sänka medellivskvaliteten, t.ex. till följd att det föds in i en familj som egentligen inte var redo att ha barnet men inte hade något val då aborten var “både rätt och fel till en viss grad“. Den här sortens argument där man ger potentiellt framtida lidande (eller “intressefrustration” som det kallas ute i lärosalarna) samma status som faktiskt lidande är inget annat än filosofisk havregrynsgröt. Hela poängen med klimatfrågan är ju att det inte är potentiellt lidande utan garanterat framtida lidande.

Att ta hänsyn till alla i framtiden potentiella intressefrustrationer skulle leda till en total intresseinflation i nutiden, eftersom framtiden är oändlig. Vidare tycker jag att det kan ifrågasättas om det är framtida generationers intressen man verkligen tar hänsyn till, ens i klimatfrågan. Är det inte våra egna intressen i relation till artens fortlevnad, våra barn och barnbarns välmående och så vidare som egentligen är drivande där? Jag skulle argumentera för det, men det är inte helt relevant i sammanhanget, varför jag får ta upp det vid en annan tidpunkt istället.

Politiska invändningar
Att säga att kvinnor som befinner sig i den tredje abortzonen själva skall finansiera sin abort är vad som med en fackterm kallas för “total idioti”. Detta skulle direkt medföra att fattigare familjer/kvinnor kommer göra färre aborter, vilket potentiellt kan belasta deras ekonomiska situation än mer. Det sägs förvisso att en typ av abortklinik skall “[ta] betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga“. Nu har jag ingen aning vad de egentligen menar med detta, men jag har svårt att se en rättvisa i detta system. Skall man ta hänsyn till att t.ex. 5% av den månatliga inkomsten för någon som tjänar 12000 efter skatt INTE kan ses som likvärdig 10% av den månatliga inkomsten för någon som tjänar 24000 efter skatt? Även om man listar ut en superjättehäftig algoritm som räknar ut detta på ett Rättvist Sätt™ så kvarstår faktumet: hela lagförslaget bygger på att de som befinner sig i en moralisk gråzon på något sätt skall botgöra för detta genom att betala för sin abort. Hur är detta på något sätt kopplat till varandra? Moraliska gråzoner skall regleras med ekonomiska incitament? Va?

Den tredje kategorin av aborter som är “både rätt och fel till en viss grad” skulle alltså få en lag som reglerar ditt och datt. Men det är svårt att prata om det här utan att nästan direkt undra hur man på ett opartiskt och konsekvent sätt skall stifta en lag som berör dessa fall. Lagen skall enligt artikelförfattarna motsvara en moralisk gråzon. Att lagstifta kring en moralisk gråzon tycker jag låter väldigt knivigt. I slutändan kommer det ju dras en skarp linje någonstans, och denna linje kommer gissningsvis att avspegla en viss sorts politisk agenda. Detta gör förvisso all lagstiftning, inklusive den nuvarande, men det finns en viktig skillnad: den nuvarande är en (1!) skala på vilken man säger att det finns en punkt där fostret har nått ett visst utvecklingsstadie och därför har vissa rättigheter. Lagförslaget som argumenteras för i artikeln har däremot två skalor; den nuvarande som berör fostrets status, samt en till där någon slags moralisk lämplighet bedöms, t.ex. om mamman är ung har hon mer moraliskt kapital att abortera för (???). Som de flesta människor nog förstår är den första skalan väldigt mycket lättare att backa upp och argumentera kring. Den senare skalan däremot berör värden av en mjukare typ, något lagar bör trippa väldigt försiktigt kring.

Skrattretade invändningar
Till sist, eftersom det här är min helt egna blogg och jag inte känner något behov av att vara en strikt debattör som bara ser till hårda fakta, utan också gärna sticker en förlöjligande kniv i ryggen på mina meningsmotståndare:

Vår kritik av abortlagen kan sammanfattas i två teser.

Att de i en artikel på DN Debatt titulerar sitt arguments beståndsdelar som “två teser” visar ju precis vilken nivå deras verklighetsfrånvändning ligger på, och jag finner det mycket roligt. De flesta människor vet om att man måste anpassa sitt språk för det sammanhang i vilket det brukas. Att ni pratar om teser gör er inte till två bildade herrar i Martin Luthers fotspår. Det gör er till människor som bär tavelkritsdammiga manchesterkavajer året runt.

I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära [...]. Vår hypotes är att abort i många fall är rätt till en viss grad samtidigt som det också är fel till en viss grad. Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt. En rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått. I så motto som en handling gynnar en individ bidrar detta till att göra handlingen rätt, och i så måtto som motsatsen är fallet bidrar det till att göra handlingen fel.

Alltså… jag tror att de flesta redan vet om att “en rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått”. Det är väldigt svårt att försvara humaniorans rätt till forskningspengar när det här är vad som faktiskt görs med pengarna. För i helvete.

Uppdatering: Another CyborgManifesto bloggar om samma sak utifrån lite andra perspektiv.

My first post on this blog mentioned Crysis 2, no doubt one of the best-looking games to date. Shiny and realistic-looking graphics are great and can really add to the experience and immersion of a game. However, one shouldn’t assume that good graphics equals shiny and realistic-looking all the time. In fact, I would say that graphics need to be good at what they do, i.e. be designed for the task at hand, rather than optimized for looks per default.

This is Minecraft:

This is Wurm Online:

They serve as a good reference point for my post for many reasons: they are both considered somewhat indie, and Minecraft is solely developed by Markus “Notch” Persson, who was also a founder of and long-time coder on Wurm Online. They are both written in Java, aimed at an online audience and share similarities in world-shaping abilities, construction, resource gathering etc.

There are two things they are vastly different in, however: level of success and style of graphics. Minecraft’s world is built by square blocks of bright pixels. Wurm Online has that staple “tried and failed” 3D look, even when running on the highest settings possible. Minecraft is also hugely successful, netting Markus Persson not only millions upon millions but also a chance to found a game development studio where his now quite evident talent can hopefully be put to great use. Wurm Online, on the other hand, has been out for years upon years but has never really made it past its niche crowd of sandbox gamers.

I will not argue that the success of either game is based solely on their style of graphics, but I will argue that despite Minecraft’s simplistic approach to graphics, it still looks better than Wurm Online’s attempt at decent 3D, and probably took a whole lot less time to create (not to mention run on a modern-day processor). This I like to think is based on the fact that simple graphics that get the job done are better for immersion and gameplay than advanced graphics that aren’t quite there. Lack of anti-aliasing isn’t a problem in a world of cubes, so to speak.

Using the right style of graphics for a certain job doesn’t only relate to the player experience. It’s also something a developer should be interested in for their own gain. Let’s say Markus Persson had an idea for a game that he really wanted to create, where the focus was the gathering of resources the use of these resources to construct things. While my experience with game-development is fairly limited, I know enough about games to know that creating 3D models, textures, physics and so on for a game is not something to be done over a weekend. So what if the parts of the trees that aren’t cut down will float in the air? It will only be a big issue if you attempt to give the player the experience of being in a completely realistic world to begin with. I would say that the breaking of immersion isn’t mainly constituted by the this isn’t something that could happen in real life-experience, but rather by the this isn’t something that should happen in this game-realisation. Indeed; the problem isn’t reality, but rather the failure of delivering the experience you have implicitly told the player they would have while playing.

When you read a book, the story is key. This story is crafted with words. When you play a game, the key is gameplay. The term is rather vague, and is more or less the equivalent to the term “good” in the field of ethics, i.e. that one word that rests at the base of all other values, yet is itself heavily contested territory. I think the problem with the term gameplay is that people have tried to define it as one thing; e.g. “that feeling you get when you overcome a challenge” or “the joy of playing”. However if we look at the book analogy once more, we can see that its key to success, the concept of a story, is just as vague and ever-changing. Try defining what a good story is and you quickly realise that it all depends on the writer, the reader and the experience that the book tries to deliver. A quirky epos is probably bad, while a jovial rendition of a tragic story can be hard to accept as a reader. Mere examples, of course, but the point stands: different stories want to accomplish different things, just as different games want to deliver different gameplay. Trying to find a common denominator between the action-packed and dynamic gameplay of a game like Crysis and the time-bending and heavily story-based gameplay of much deserved indie-hit Braid is pointless at best, and runs the risk of creating a heavily reductionistic view of games in general at worst.

So let’s get back to our case in point, the graphically challenged lovechild of indie gaming and Farmville; Minecraft. It doesn’t strike me as the type of game that’s aiming to deliver tightly-packed action. Nor does it want you to gape at the amazing sunrise over a field of freshly cut wheat while you practice your spellchanting in the crisp morning air (to be honest, some of the creations in Minecraft are so amazing, I’d be surprised if this very setup doesn’t actually exist… but I hope you can see my point despite this). Minecraft aims to sate the creative (and megalomanic) streak that most humans seem to harbor. It’s more akin to Populous and Theme Park than World of Warcraft. Given enough time, I’m pretty convinced some Minecraft players will raise the level of abstraction and construct advanced games within the game itself.

But this all seems to beg the question: would Minecraft be an even better game if it had all of the things above and stunning visuals without any of the impairments in regards to client computer needs? To be honest I’m really not sure, but the question is also somewhat moot: it’s a fact that you exclude people from playing your game the higher you put your lowest visual bar. Until voxel graphics are big I really can’t see Minecraft needing to change graphical directions for any good reason. Wurm Online, on the other hand, will probably truck on, in essence hampered by it’s too highly set bar in the graphics department. A sprite-based game like (classic) Ultima Online delivers infinitely more immersion in my eyes.

As I’m sure most people are aware of, computers talk in binary. That is, they only really use 1′s and 0′s to communicate, calculate and let you read the newspaper. Binary is a very primitive and silly way to count, but computers are rather stupid, and only really understand two words: yes and no, which makes binary a good way to communicate with them. Now you might think I’m over-simplifying this just to make a point, but it really is this simple. Computers only communicate with YES and NO. On and off. 1 and 0.

That’s all fine and dandy, you say, but it really doesn’t explain how I am able to play absurdly good-looking games over the Internet! No, it doesn’t. But it’s a good start. So let’s not move on too fast. Like I just mentioned 1 and 0 can be seen as yes and no. But making up big numbers, images etc of just yes and no doesn’t really seem plausible. Which it isn’t. But it also is.

This is an attempt to explain binary in a relatively simple and relaxed way. I know some of you will cringe at the simplifications, but please leave your anal tendencies at home and enjoy the ride instead.

Creating simple numbers with binary ones
So let’s start with numbers. Let’s say I tell the computer to add 9+9. How would I need to tell the computer this using just ones and zeros? Well, the binary system works in such a way that using just two low-value numbers we can create any actual value. This is done by assigning value to the position of the number, and not just the number itself. So that means that the first position in a binary number is worth 1, the second position is worth double this amount (2), the third is worth double the amount before that (4) and so on. Does this sound confusing? Let me illustrate it with a nice little picture:

Looking at the picture, we start at the right and count ourselves to the left. The first position has a value of 1. The second position has a value of 2. The third position has a value of 4. And so on up to the eighth position with a value of 128. Now what the 1′s and 0′s do is decide whether or not the value of its position should be added to the grand total, so if we go from right to left once more and add only the values of the ones, it might be something like:

- Should I add 1 to the total value? YES (1)
- Should I add 2 to the total value? YES (1)
- Should I add 4 to the total value? NO (0)
- Should I add 8 to the total value? YES (1)
- Should I add 16 to the total value? YES (1)
- Should I add 32 to the total value? NO (0)
- Should I add 64 to the total value? NO (0)
- Should I add 128 to the total value? YES (1)

This gives us a total value of 1 + 2 + 8 + 16 + 128 = 155.

Now the key here is to understand that using the 8 yes/no switches illustrated above we can represent any number between 0 and 255. For example 3 is 00000011, which translates to:

- Should I add 1 to the total value? YES (1)
- Should I add 2 to the total value? YES (1)
- Should I add 4-128 to the total value? NO (0)
Total value: 1+2 = 3

So the 0′s and 1′s (commonly known as bits) simply represent this type of very basic instructions to our rather stupid computer, whose only real skill is adding numbers together if we tell it to. These bits are commonly grouped together in pairs of 8 like above. 8 bits is what we call a byte. So when we say that a file or program is a certain size in megabytes, we’re actually talking about how many 1′s and 0′s it requires to represent something to the computer. For example if I save an empty Microsoft Word document and look at it’s file size, it says 24 kilobytes, which roughly means that a simple, empty Word document needs 192 000 (24 * 1000 * 8) YES/NO instructions in order to be represented to our extremely stupid computer.

From numbers to words
Representing numbers with other numbers is one thing, and it should seem to be an at least slightly logical thing to do. But how do we represent letters and words using numbers? Well, it really isn’t all that different. It does however require a second conceptual step – the translation not only from binary numbers (YES/NO) to “normal” numbers (155), but also from these normal numbers to letters (A). This is essentially done using a cipher, just like the time you as a kid agreed with your friends to shift all the letters in the alphabet one step to the right in order to communicate secretly with each other over written notes (i.e. “douchebag” became “epvdifcbh”). The difference here is, of course, that you don’t use one letter to represent another letter, but you use a number, so for example A could be represented by 1, B by 2, C by 3 and so on. That would mean that the word CAB could be written as 312. This is called an encoding, and examples of real encodings used on computers are ASCII and UTF-8. Encodings bridge the gap between letters and their numerical representation:

As you can see in my masterfully composed work of art above, the binary representation of “normal” numbers gets sent to the encoding, which then checks what letter to produce based on the number it is given. In this case it is given 321, and following the encoding I made up above, this produces the letters CAB, one letter per number. Different encodings require different numbers to produce characters. For example if you want an encoding that is able to produce any (or most) characters known to man in all the different languages that exist all over the world you will need a big amount of different numbers. If you on the other hand only want to produce A-Z plus numbers and a few punctuation characters, you need a whole lot fewer.

The principle for using binary data to represent something else on a computer is generally the same as above. If you want to represent an image, each pixel will have a numerical value representing the colour values. This numerical value will in turn have a binary value. The same general idea applies to representing sound – an encoding which interprets numbers in a certain way to represent pitch, volume and so on.

A short history (and future) lesson
Back in the day, the first computers were operated using punched cards, which look like this:

Here the punched/unpunched hole is a binary representation as well. Like I mentioned earlier, binary doesn’t need to be represented by the numbers 1 and 0. Rather it’s simply something that is either on or off, yes or no. In the card above the punched holes are YES, the unpunched ones are NO. The layout of the card, then, is a way to transform the binary values to something else, in this case numbers by the look of it. Punched cards are now obsolete, but the fact is not much has really changed. The binary representation works exactly the same way – we’re still just telling a stupid machine to either DO or DO NOT. Today computers use electronic signals to represent DO and DO NOT, however in theory we could use anything. Fiber-optic cables use light to transmit the binary signals, and we also have radio waves and so on. The DVD player in your computer bounces laser beams on a plastic disc and detects whether or not there’s a microscopic grove in the area where the laser was shone. There’s even some people who are now using the lamps in their office to transmit wireless data through the faster-than-the-eye flickering of their light. There’s even organic computers being developed, all on the basic principle of binary communication.

And that’s that.

This is a reference post taken out of context (and written in Swedish). Feel free to ignore. Or jump in.

—

För det första så håller jag nog med er båda i det ni säger. Ondska kan inte definieras som metafysisk entitet på något vis; det är omöjligen något vars egenskaper (och därmed påverkan på/interaktion med resten av världen) vi kan förstå. Utöver det rent logiskt omöjliga så tycker jag också att det finns en poäng i att akta sig för att använda svårdefinierade termer när man diskuterar ämnen som till en början är komplexa, typ: varför finns det människor som njuter av att våldta och tortera andra människor? Att säga “för att de är onda” är ungefär ungefär den vetenskapliga motsvarigheten till att säga att man inte borde ställa svåra frågor om universums uppkomst, svart materia osv med argumentet “Gud skapade allt”. Sant eller ej så hjälper det oss föga på vägen till förståelse. Detta tror jag är din poäng Christoffer, och jag håller med dig till fullo i så fall.

Dock! Metafysiskt ickevara/odefinierbarhet kan inte exklusivt styra språkbruk och semantik. Just kopplingen metafysik-semantik är knivig i det att man nog ofta ser språkbruk som sättning av sanningen – själva existensen i sig. Man tänker att det man pratar om måste också existera, annars kan man inte prata om det. Men detta menar jag är fel. Språk är alltid en förenkling, en abstraktion ovanpå den verklighet vi inte kan närma oss med begrepp. Språk är otydligt och trubbigt, på gott och ont. Trubbigheten gör att vi kan kommunicera utan att veta allt om varandras föreställningar, fördomar och förväntningar. Utifrån detta perspektiv är det inte svårt att förstå eller hålla med om det Agnes säger: det finns en serie handlingar som en majoritet av samhället dömer ut, som vi finner skräckinjagande och svårförstådda. Låt oss kalla dem för onda handlingar. Därmed inte sagt att vi köper in oss i ett helt paket av metafysiska konstruktioner bara för att vi använder ett ord.

Men det här biter ju egentligen inte på den ursprungliga frågan: är onda handlingar enbart en produkt av samhället? Det denna frågar pockar på är ju egentligen frågan: finns det onda människor (eller är alla människor en produkt av omständigheter)? Och då kommer vi tillbaka till frågan: finns ondska?

Mitt korta svar på det är: nej. Mitt långa svar är: ja. Jag diskuterar gärna detta mer, men känner inte att jag vill skriva en oinbjuden hemtenta mer än vad jag redan gjort.

Firefox 4 is out. This is relevant to your internets. Go download it.

Crysis 2 is out as well. I will write more on this in a while, but my quick and dirty review is this: best-looking FPS as of now, however the prequel is a lot better gameplay-wise.

And, finally, on a more somber note, here are some first hand recounts of the recent earthquake in Japan.