Page 39
2010-07-24
Jag tycker att det största man kan göra är att sätta barn till världen och få dem att fungera.
Jag tror på att möta ilska med lugn och kärlek. Även om det kan vara ohyggligt svårt.
Jag tror att alla goda gärningar på det stora hela återgäldas. Huruvida det handlar om karma eller social logik är inte intressant.
Jag tror att ett leende kan förändra en människas dag.
Jag tror på godheten i mig själv och i andra.
Jag tror att om man verkligen vill något och kämpar stenhårt så kan man nå dit. Och om man inte gör det, så finns det något man missat på vägen.
Jag tror att allt händer av en anledning, även om det är svårt att leva efter den devisen när saker är som värst. Det är tyvärr då man behöver den mest.
Jag tror på att ta från de rika och ge till de fattiga.
Jag tror att musik kan uttrycka nya saker och finna känslor vi inte själva visste att vi hade.
Jag tror att målet och vägen är oskiljbara.
Men mest av allt tror jag att vi skapar vår egen mening här i livet. Jag tror att vi är fria att själva definiera vårt öde. Jag tror inte på profetior och jag är övertygad att förmågan att känna hopp över morgondagen och tron på förändring är människans bästa tillgång.
Jag tror på kärlek, godhet, lycka och lugn. Ni må mycket väl säga att jag är blind, naiv, lurad och förd bakom ljuset. Ärligt talat vet vi ju ingenting. Ni tror vad ni tror. Jag vet vad jag tror.
And if you can't respect that your whole perspective is wack.
Page 38
2010-07-21
Slår sönder spargrisen. Pantar burkar. Gick lite för långt igår, lite för mycket över gränsen. Då får man stå sitt kast.
Ber om ursäkt för min fattigdom.
Page 37
2010-07-20
Jag har nu en kommentarsfunktion här på bloggen. Jag skrev den själv idag och den har säkert flera brister, varav de största antagligen berör säkerhet. Hitta således inte på några hyss!
Men nu kan ni alltså börja kommentera. Man kan använda HTML-taggarna < a >, < i > och < b > i kommentarerna.
Page 36
2010-07-19
Läste för ett tag sen ett nummer av Bang som behandlar nördar och dess påstådda återkomst. Det är ett jätteroligt nummer med många begåvade skribenter och intressanta ämnen. Men i slutändan: jag känner egentligen inte igen mig så mycket i någon av deras historier om nördskap. På s. 42 säger Fredrik Strage att Gandalf är för nördigt och jag förstår inte ens vad det skulle betyda. Gandalf är väl så mainstreamnördigt det kan bli? Det är ju knappt ens nörderi. Nu verkar han förvisso inte vara någon som med glädje kallar sig själv för nörd. Slutade spela rollspel för att han var rädd att inte få ligga. Moget.
Jag får en känsla av att den här vågen av "nördar är coolt och vi står för att vi är det, word up, nu går vi på nördklubb och dansar till chipmusik för att sedan debattera Star Wars, spela Mario Kart och dissa mainstream-intressen" inte är något jag egentligen identifierar mig med. Samtidigt är det inte något jag vill förminska eller förlöjliga. Jag älskar att populärkulturen nördifieras, på vilket sätt det nu än är. Men som någon påpekade i samma artikel som Strage-snacket så finns det normering och acceptans av viss sorts nörderi även där. I min erfarenhet är den "populära nörden" som omtalas t.ex. inte den som faktiskt är nördigast, kan mer än många andra eller på allvar har satt sig in i ett intresse, utan den som är bäst på att fronta med det på ett coolt sätt.
Jag kommer själv från två huvudsakliga nördfåror; datorer och rollspel. Jag har rullat tärningar, felsökt moderkort, gibbat noobs, tailat loggar, lajvat och klagat på dupade SoJ's större delen av mitt liv. Det är absolut inget jag skäms för och jag antar att jag "står för det", men det är inte heller något jag har ett jättestort behov av att framhäva - det är inte en kultur som behöver frontas, det är inte en kultur som bygger på att synas utåt. I alla fall inte för mig. Jag har aldrig tyckt att det varit något att stå för till att börja med. Men jag är väl inte heller världens största nörd. Eller så har jag bara haft tur. Jag har aldrig varit utstött eller mobbad trots att jag alltid varit öppen med mina intressen. I högstadiet skröt jag om min CS-klan för fotbollskillarna i klassen. Jag förstod såklart att det var töntigt och nördigt på sitt sätt, men det var aldrig en källa till utanförskap eller utfrysning. Kanske har jag av ren tur hamnat i sammanhang som tillåtit detta.
Men jag antar att jag varken identifierar mig med Fredrik Strage-nörden eller den utstötta datornörden i familjens källare. Även om jag har väldigt mycket mer sympati för den senare. Jag undrar vad denna sortens nörd skulle säga om texterna i Bang? Skulle hen nicka igenkännande till texterna eller bara känna ännu ett slags utanförskap? Det känns som om det bara är en viss sorts nörd som är inne idag, som får sin hämnd eller vad man nu vill kalla den. Visa mig den inbitna otaku, lajvare eller linuxknackare som känner att dennes intressen plötsligt är hippa och kreddiga.
Vad jag vill ha sagt är inte att det som skrivs i Bang inte är sant. För många är det säkerligen det, och det är inget annat än jättebra att det skrivs. Men det är verkligen inte min historia eller min syn på nördskapet. Inte heller beskriver det min uppväxt och skolgång. Kalla mig särartsnörd, men det finns något mer till nörden än vad som porträtteras i det numret. Jag är säker på att många av de vänner jag delat mina intressen med inte känner igen sig det minsta i det som skrivs i Bang. Jag tror att det huvudsakliga problemet är försöken att delvis skapa en nörd, en mer eller mindre homogen grupp människor med kufiska intressen och kantstött socialt liv. Jag har t.ex. inte det minsta gemensamt med en otaku, ändå skulle vi båda förklaras som "nördar" och försöka passas in under samma berättelse om nörden. Faktum är att det enda vi har gemensamt är nog att folk kallar oss för nördar.
Så nej, jag tror inte på nördens återkomst. Och inte heller tror jag på att det är något som behövs. Vad skall nörden återkomma från? Vad skall det innebära? Skall nördar bli coola? Hippa? Accepterade? För mig har de alltid varit det. Jag behöver inte någon hämnd på tuffa killar och snygga tjejer. Och jag behöver absolut inte få plats i det offentliga rummet som nörd. Artikeln om nerdcore pratar om att "the rise of nerdcore" är avlägsen eftersom rapparna sällan drar mer än ett hundratal personer till sina spelningar. Well motherfucking duh. Om man rappar om unix-kommandon och 0-day warez kanske det inte finns så mycket att berätta för en publik på tio tusen personer, eller så mycket för dem att hitta i ens musik. Nördandet handlar om specialintressen och kunskaper hos en förhållandevis liten grupp människor. Om jag vill snacka runewords i Diablo 2 eller få hjälp med bash-skript ringer jag inte 118118, jag pratar med de få människor jag lärt känna som delar mitt intresse. Nördar.
(Ovanstående är en repost av ett gammalt inlägg som jag kände förtjänar att läsas.)
Page 35
2010-07-16
Läste det här inlägget om ångest och kände mig inspirerad att skriva ett slags svar. Här kommer det således:
Intressant! Men hur skulle man utifrån den här texten bemöta en människa som säger att denne inte har ångest? Är det en naiv människa? En blind människa? En lögnhals?
Så mycket som jag tycker om de tankar om ångest och valfrihet som tas upp så tycker jag att det finns ett visst förhärligande och samtidigt vardagliggörande av ångest. Som om ångest vore nödvändigt mänskligt, lidandet som visar att vi har mening i livet o.s.v. Jag vet inte om jag tror på det.
Jag tror också att ångestbegreppet används lite väl brett - säg till en person med panikångest eller depression modell tyngre att inte käka piller eftersom den då "inte är sig själv". Det framstår bara som ett platt förhärligande av 'den äkta människan', men när denna äkta människa står inför avgrunden ser den sig snart vara ett monster mer än en människa om hjälp inte fås. Måste man i den situationen tvingas förgöra sig själv för att få vara sig själv?
"Men det är inte okej att man som 35-åring har ångest fastän man har [allt man vill ha]. Det är inte heller okej att ha ångest fastän man gått ut skolan med högsta betyg och kommit in på det svåraste programmet på universitetet."
Är inte den här sortens ångest den mest omtalade? Den där som vi själva tröstar oss med att de rika och lyckade människorna säkert har. Den platthet och meningslöshet som kan infinna sig även om man har det man vill ha: den ångest som vår generation öppnades vidöppen för med skapelser som Fight Club. Det är ångesten inför meningslösheten i ett ekorrhjul. Och det är också ett mycket tydligt exempel på Sartres ångest: att vårt förhållande till världen bestäms av förhållandet, inte av världen.
Till sist, och anledningen till att jag tycker om Kierkegaard mer än Sartre i sammanhanget ångest/valfrihet, är det intressant att du tar upp religion som ångestdämpande och meningsskapande. För jag tror att det finns en väldigt stor funktion där, och jag vet faktiskt inte om jag känner mig särskilt negativ till de nominellt illusoriska blommor religionen fäster på våra kedjor. Detta brukar ju vara kutym att ogilla nu för tiden. Men det är en annan fråga.
Summan av kardemumman är att jag hellre är en lycklig gris än en deprimerad Sokrates. Låt mig glatt och blint böka i livets tryffelfält snarare än att lida med handen mot hakan.
Page 34
2010-07-15
Allt du äger är ingenting värt, om du inte väljer vad du har kärt.
Och ditt hus är aldrig nåt hem, utan kärlek är du alltid tomhänt.
Allt du äger är ingenting värt, om du inte väljer vad du har kärt.
Och ditt hus är aldrig nåt hem, du är alltid tomhänt.
Så vad är på gång?
Page 33
2010-07-15
Jag går på tomma gator. Med dig i huvudet. Mina fötter värker, min hjärna går på högvarv och molnen gråter. Var det en lögn jag hörde, eller var det bara ett fjärran skrik?
Jag är så trött, men jag är mitt i smeten. Jag är bara så trött på allt det här.
Jag ser kära par i gräset. Jag ser varma silhuetter i fönstren. Jag tittar, de försvinner, jag står kvar och kramar en skugga.
Jag är så trött. Och klockan bara tickar. Så otroligt trött.
Ibland är tystnaden som åska. Ibland vill jag bara springa iväg och förlora mig själv. Jag funderar på allt och kan inte hjälpa det: finns det något kvar att hämta?
Jag är så trött. Så trött på att försöka glömma. Att försöka minnas. Att vanka av och an.
Igår gick allt för fort. Men idag går allt för sakta. Jag har inga val kvar att göra. Inget kvar att förstöra. Vet inte ens vad jag vill göra längre - döda eller älska? Inte för att någon bryr sig. Jag lämnades i dörren, gråtandes, utan en egen plats att gå till.
Page 32
2010-07-14
För tredje gången har jag nu tagit bort mitt twitterkonto. Will it never end? Kanske inte. Men den här gången känns det lite annorlunda, om än inte alltid helt bekvämt.
En del av mig gillar att ta bort det helt enkelt för att det sätter mig i en situation där jag tvingas fundera över vad det är som gör twitter så hemskt intressant, beroendeframkallande och tidsslukande om man ger det en chans. Det är inte den enda anledningen till nedstängningen, men i just det här sammanhanget den mest intressanta.
1. Ensamhet
Internet gör att vi sällan, om någonsin, behöver vara ensamma. Är det inte twitter så är det Facebook, IRC, MSN, World of Warcraft, Youtube, eller en myriad av andra tjänster. Det finns utan undantag alltid någon du kan interagera med. Det är ofta väldigt skönt att inte behöva vara ensam. Samtidigt finns det såklart en annan sida av mynten, nämligen: du är aldrig ensam. Allt man gör påverkas av det faktum att man vet att det alltid finns någon där ute som kommer läsa om det bara vi berättar. Det som förut var en ensam promenad med bara dina tankar blir nu ensam på samma sätt som en filmstjärna är ensam på en promenad i en film. Allt som sker har en anledning, allt blir en uppvisning. Inget kan bara hända för en själv. Allt av värde måste exponeras.
Att vara med om en upplevelse utan att genast känna att man måste berätta om det för någon annan, att man måste regissera händelsen så att den blir väl mottagen - händer det fortfarande? Säkerligen. Men jag har svårt att själv inte känna att jag tappar kontakten med upplevelsen i sig och alltid ser den ur en betraktarens ögon istället för en upplevande agents. Senaste dagarna har jag varit med om saker och faktiskt tänkt tanken: men nu kan jag ju inte twittra om det här, så varför skulle jag finna intresse i att uppleva det?.
2. Tidsfördriv
Den mest påtagliga och kanske även den jobbigaste övergången från twitter till icke-twitter är när man sitter på spårvagnen och plötsligt inser att man inte kan dra upp sin feed och lösa lite meningslöst babbel eller skriva något själv. Att plötsligt ställas inför den konstiga känslan att man faktiskt inte kan sitta försjunken i sin telefon tills man når sin destination. Det är skitjobbigt.
Jag har börjat smsa ganska många människor ur min telefonbok, samt börjat läsa random wikipediasidor. Känns nästan idiotiskt. Vad hände med lugnet?
3. Vänskap
Twitter är jättebra för att träffa nya människor. Det är också lätt att känna sig lite utanför när man inte längre är med i den direkta gemenskapen. Det är som att veta att en våning upp har några en jätterolig fest men jag sitter här nere och rullar tummarna istället.
Det här är ett starkt minus, och en av anledningarna till att jag skapat nytt konto två gånger.
---
Men nu är det borta. Och jag tror att även om jag säkert kommer vilja så skulle jag skämmas för mycket för att någonsin skapa ett konto igen.
Nu kommer det svåra med att försöka ge mitt liv ett faktiskt innehåll och en riktig mening, bara.
Page 29
2010-07-14
Klafsar på en stor åker full av tjock lera. Vart jag än går sjunker jag djupare och djupare. Mina skor har sedan länge tappat sin form, de är nu blott stora lerklumpar jag tvingas släpa fram. Jag drar på ett stort ankare och ju mer jag rör på mig, desto mer av åkern förstör jag. Kommande skörder kommer vara knappa. De som lever på fältets avkastning kommer att svälta den här säsongen.
Det som ger mig en styrka att fortsätta är också det som tynger ned mig. Det jag ser fram emot är också det jag flyr ifrån.
Måste tjälen sätta sig i marken för att jag skall kunna komma härifrån? Måste jag förstöra och bygga upp på nytt? Eller är leråkern en liten liten del av ett annat fält, så mycket större och grönare?
Och på andra sidan leran står ni. Slänger blickar på klockan, harklar er och är irriterande.
Tick tack.
Klafs klafs.
Page 28
2010-07-14
I'm getting weary looking in my baby's eyes
When she's near me she's so hard to recognize
I finally realize there's no room for regret
True love, true love, true love tends to forget
Hold me, baby be near
You told me that you'd be sincere
Every day of the year's like playin' Russian roulette
True love, true love, true love tends to forget
I was lyin' down in the reeds without any oxygen
I saw you in the wilderness among the men
Saw you drift into infinity and come back again
All you got to do is wait and I'll tell you when
You're a tearjerker, baby, but I'm under your spell
You're a hard worker, baby, and I know you well
But this weekend in hell is making me sweat
True love, true love, true love tends to forget
You belong to me, baby, without any doubt
Don't forsake me, baby, don't sell me out
Don't keep me knockin' about from Mexico to Tibet
True love, true love, true love tends to forget
Page 27
2010-07-13
In a land of myth and magic...
En kaktus.
Jag hatar den här kaktusen. Men det finns de som inte gör det. Därför lever den fortfarande.
Och på tal om att leva så bor jag numera i en tropisk regnskog.
Jag har dock tröttnat på skogen. Tog därför min båt och styrde mot andra breddgrader.
Det hela slutade med att jag blev strandsatt på en öde klippa, där endast vänner och alkohol höll mig sällskap.
Men sen kom stormen och delade allt på mitten. Slut på det roliga.
Page 26
2010-07-12
Min pappa, den galna forskaren i källarhålet, berättade att ibland stöter han på små detaljer i sitt arbete som får honom att känna att allting, allt han tänkt och skrivit och forskat hänger på att den där lilla detaljen måste lösas ut. Trots mer än ett decennium av erfarenhet i ryggen blir han i stunden blind inför allt annat förutom just det lilla problem som inte kan lösas ut.
Det blir hela ens värld och allt hänger på just det problemet. Ångest följer.
Det handlar om att zooma ut. Att lyfta blicken. Istället för att stirra på det nedtrampade tuggummit mellan gatstenarna måste man titta på de vackra husfasaderna som byggts upp under så lång tid.
Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss därför tänka på den stora bilden istället. Historiens backspegel gör ångest till skratt och sorg till idioti.
Och på detta sätt passerar våra liv.
Page 25
2010-07-11
Ännu något tas bort. Ännu en gång. Det är en evig rundgång och alla förtröttas över min ambivalens.
Men jag gör som jag vill göra. Jag vet inte vad annat jag skulle kunna göra. The only thing I could do was be me and get on that train and ride.
Men inget har hänt förut och inget kommer någonsin hända igen. Vi är fria och den outsagda framtiden är för våra fötter. Jag hoppas och tror att våra fotspår kommer vara parallella livet igenom. Trots snubblingar och tidvatten.
I de blindas rike är den enögde konung. Men i de allseendes rike är den blinda konung. Sudda och spola tillbaka, vänd på badbaljan och sitt på den istället.
Ett två tre, på det fjärde ska det ske!
Page 24
2010-06-22
Jag och min far hade tänkt brottas med lite kontinentala filosofer såhär över sommaren och framåt. Utan att ha för mycket planerat så kan jag tänka mig att vi läser lite relevanta texter och sedan pratar om dem i lugnan ro.
Jag tänkte försöka skriva något här på bloggen om varje tänkare vi diskuterar. Det är nog allt jag kan säga än så länge. Vet inte om det blir ambitiöst eller bara små notiser.
Den första vi tänkte angripa är Karl Jaspers, då ingen av oss har särskilt stor koll på honom samtidigt som han verkar tangera intressanta filosofer (Nietzsche, Kierkegaard och förhoppningsvis (!) Ernst Bloch). Han är dessutom tysk, och som alla vet så är det egentligen bara tysk filosofi som är intressant.
Stay tuned.
Page 23
2010-06-11
Aikido kallas ibland på engelska för det något pompösa the art of peace. Huruvida det förtjänar det namnet eller ej kan jag inte svara på. Men låt mig prata lite om aikido och min relation till det.
Det är för det första mycket tydligt att det finns kampsporter som är mer effektiva än aikido. Att lära sig hårda slag mot mjuka punkter kommer alltid vara ett bättre och mer lättlärt självförsvar än aikidons tekniker. Jag har genom åren då och då träffat på kampsportare som känner att detta är något mycket viktigt att påpeka. Det är det kanske för vissa. Jag vet att jag träffat på aikidoutövare som hela tiden försöker bevisa att aikido är bäst, effektivast o.s.v. Ambitionen såväl som det de försöker hävda är bara dumheter.
Om aikidons tekniker var de mest effektiva för självförsvar hade vi varit ett släkte av krumbuktande, runtrullande och kramiga nördar. Inte ett hårt sparkande gäng apor. Men som med så mycket annat är det inte alltid målet som är det enda att tänka på, utan också vägen dit. Om man kämpar så mycket att man glömmer bort vad man kämpar för har man förlorat innan man ens nått fram.
He who fights monsters must take care lest he become a monster. When you gaze long into an abyss, the abyss gazes into you. sade Nietzsche till mig i mycket unga år. Huruvida det är så för andra kan jag inte uttala mig om, men jag vet själv att jag aldrig skulle våga helt sålla mig själv till ett utövande och en inlärning av något som jag i grund och botten inte kan ställa mig bakom. Så effektivt som ett strupslag eller bruten arm må vara är det inte något jag vill göra, eller snarare - det är något jag hoppas att jag aldrig kommer göra mot en annan människa och känna mig nöjd över det.
Aikidon är ett sätt att träna fysik såväl som självförsvar, koncentration och inre lugn samtidigt som jag kan vara mig själv. Det må låta lite krystat. Men att lägga ned min tid på aikido känns alltid som en investering, oberoende av om jag någonsin kommer behöva använda mig av det jag lär mig.
Ja, det kanske är lite töntigt. Eller så är det jättecoolt. Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag gillar det.
Page 22
2010-06-03
Idag är det den tredje juni år tvåtusentio och imorgon flyttar jag härifrån. Jag har bott här i två och ett halvt år, eller fem terminer om man följer den tideräkning som jag nu skall lägga på hyllan ett tag. Det har hänt mycket, det mesta omöjligt att återge med ord utan att det förbrukar all sin impetus.
Jag har lärt mig väldigt mycket om väldigt många olika saker, kunskaper som nu är en så självklar del av mig att jag har svårt att minnas vad det är jag faktiskt lärt mig och vad det är jag till synes alltid haft i huvudet och kroppen. Jag har haft många fina stunder ihop med lärorika böcker såväl som intressanta, begåvade och inbjudande människor.
Här har jag reparerat ett förvirrat hjärta men säkerligen krossat ett och annat också. Jag har lärt känna väldigt många människor. Vissa bara korta perioder, andra längre och somliga för en lång tid framöver. Det är finurligt, hur vänskaper byggs upp. I backspegeln är allt ett sammelsurium av solsken, folköl, kaffe och diskussioner. Ingen vet riktigt hur det började, men nu sitter man här och inser att livet faktiskt går framåt.
Det är en bra känsla att ha.
Jag har rensat avlopp. Jag har målat om. Jag har simmat. Jag har sprungit. Jag har lyft vikter. Jag har tränat aikido. Jag har till och med fäktats.
Jag har blivit introducerad för väldigt mycket bra musik av flera olika människor. Många av de mer avsvalnade relationerna i mitt liv har gemensamt att de lämnat kvar en samling nyfunnen musik i mitt sinne och på min hårddisk.
Jag har dansat till unts unts på svartklubb till klockan sex på morgonen. Jag har med avsikt slagit personligt rekord i berusning och jiddrat med folk i en bastu. Jag har slagit stolar i taket och druckit öl ur kannor. Jag har jobbat på festivaler. I perioder har jag druckit allt för ofta. I alla fall med mina mått mätt.
Jag har skrivit mycket. Det mesta är jag, såhär i efterhand, väldigt stolt över. I huvudsak alla akademiskt relaterade texter.
Jag har funnit och förlorat mig själv, ibland parallellt.
Jag antar att vad jag försöker säga är att jag levt och vuxit. Utöver några ytterst få snedsteg ångrar jag dessutom ingenting. Jag välkomnar dåtiden i backspegeln och hälsar framtiden med 3D-glasögonen på.
Men det är dags nu. Det var ett tag sen jag stannade såhär länge på samma plats. Senaste gången måste ha varit i högstadiet. Så nu bär det av.
Livet kommer aldrig vara lätt. Men det kommer vara roligt.
Page 21
2010-06-02
I sina tidigare skrifter talar Hegel om kärlek som enhet-i-skillnad. Vad som menas med detta är ännu en gång nära kopplat till den organiska helhetstanken. För att kunna existera kräver kärleken enhet samtidigt som den kräver differentiering. Beiser utvecklar det väl:
There is also difference in love because by its very nature it consists in appreciating the other just because it is an other; love is possible only through the mutual respect between equal and independent partners. The self does not love the other if it attempts to dominate and subordinate the other to itself. (133f)
Vi ser här parallellen till ovan behandlade tankar kring relationen mellan herre och slav. Vi ser även kravet på skillnad mellan jaget och den andra; kärlek är alltid kärlek till något annat än en själv. Att normativt tvinga in den andre i en mall kan aldrig vara kärlek, och inte heller att försöka skapa en kopia av sig själv. Således är kärleken alltid kärlek till olikheten, men i denna olikhet skapas en enhet. källa
Page 20
2010-06-01
Jag har alltid haft enorma problem med att känna ilska. Eller problem och problem - jag känner det helt enkelt mycket sällan. Jag kan bli uppgiven, frustrerad, irriterad, trött och ledsen men aldrig arg. Jag kanske rationaliserar bort det. Men varför?
Jag brukar säga att jag har mycket undertryckt ilska, men jag vet att det inte är sant. Rationaliseringen är antagligen inte sann den heller. Det är inte som om jag känner känslorna och sedan låtsas om att de inte finns där. Jag känner dem inte till att börja med.
Alla gånger jag kan tänka på då jag varit arg och skrikit på människor har börjat med att jag i mitt huvud mycket sansat bestämt mig för att jag behöver bli arg. För att få rätt effekt. Om jag skriker och låter arg kommer personen påverkas på rätt sätt.
Men det har aldrig slagit slint. Jo, när jag var liten kastade jag en gång en plastsnurra in i väggen (den gick sönder) och när jag var äldre kastade jag en skruvmejsel in i väggen (den satte sig). Båda gångerna minns jag mycket väl, just för att det är en så ovan känsla.
Och jag tänker inte ens ursäkta det här som koketterande. Jag är verkligen fascinerad av hur jag själv fungerar.
Min brist på ilska sträcker sig inte bara till mina relationer med andra människor. Jag känner aldrig heller ilska över orättvisor eller hemskheter i världen. Jag önskar lika mycket som alla andra att vi levde i en bättre värld och ibland försöker jag dra mitt strå till stacken. Men jag motiveras aldrig av ilska. Inte en enda gång.
Jag förstår inte människor som är arga hela tiden. Människor som till synes söker konflikter.
När jag tröttnar på människor, när de förbrukat alla sina chanser och för mig framstår som idioter blir jag inte heller arg. Jag blir apatisk. Har inget mer att säga. Har inte heller någon vilja att prata eller vara med personen. Det är bara tomt. Totalt ointresse.
Men jag vet inte vad jag tycker om ilskan egentligen. Det vore en lögn att säga att känslan är helt främmande för mig. Det är den inte. Jag är bara inte van vid den. Har ingen särskild relation till eller syn på den. Den är en ytterst liten del av mig. De gånger någon slags antydan till ilska börjar bubbla i mig frågar jag mig själv vad poängen är med det, varpå det hela försvinner. En blandning av stoicism och obryddhet.
Är ilska något dåligt? Jag vet inte. Det kan nog vara en bra kraft ibland. Hellre arg än deprimerad. Hellre arg än förödmjukad. Ilskan kan vara ett snötäcke. Kanske ibland något behövligt. Men inget jag är van vid.
PS. Man borde fira 1 juni istället för 1 januari.
Page 19
2010-05-28
Det har alltid varit en risk för oss båda. Tro inget annat. Men dina såväl som mina dagar kommer ta slut en dag. Tiden samlas på hög och vi kämpar på. Undrar om vi någonsin kan komma härifrån?
Och en ny stad är bara ännu en djungel att tappa bort sig i, fler spel och upptåg. Man försöker komma bort men är fast likväl. Jag är faktiskt uppfostrad på landet, staden har bara varit problem för mig.
Jag har inget kvar att ge er. Jag har aldrig haft något att ge er. Snart har jag inte ens någonting att ge mig själv. Himlen brinner och regnet smärtar. Sluta försöka köpa mig.
Och allt jag kan säga och skriva, allt jag kan måla och uttrycka, allt jag kan sjunga och spela, alla mina tankar och konstruktioner; det kommer aldrig vara nog för att beskriva dig på rätt sätt.
Men det är dags att flytta nu. Jag har stannat en dag för länge. Så ni kan säga vad ni vill. Jag har redan hört allt.
Nu går jag under trädens skugga och känner mig som en främling i mitt eget hem. Det är så mycket som vi aldrig kommer kunna ändra på. Jag vet att ingen av oss ville ha det såhär. Jag önskar också att det var annorlunda.
Men vissa kommer sträcka ut sin hand och andra kommer hålla den gömd. Vissa känner man bara för en kväll; främlingar nästa dag. Men jag antar att jag behövde något att uppehålla mig med. Men det är dig min blick har fastnat på nu. Kommer stirra tills jag blir blind.
Så jag följde polstjärnan söderut, gick över bron bara för att nå dig. Och det är rätt. Jag önskar bara att jag inte stannat såhär länge.
Min båt har sedan länge börjat spricka, den sjunker så snabbt nu. Jag drunknar i allt, tappar bort nuet i dåtiden.
Men mitt hjärta är lätt. Mitt hjärta är ungt och det har inte tröttnat än. Jag känner inget annat än ömhet för er som gått vid min sida.
Nu är alla på väg någonstans. De har inget val. Men jag hoppas att du inte är på väg bort från mig; det är nu livet börjar. Jag vet att lyckan väntar, så ta min hand och säg att du är min.
Men tomheten är evig och kall som lera. Visst, man kan alltid komma tillbaka, men det är något som försvunnit för gott. Jag önskar bara att jag inte stannat såhär länge.
Page 18
2010-05-28
Jag lyssnar på rösterna som pratar om död och rädsla, som säger att jag är fast i ett system av lögn och kontroll, då led jag och ville bara släppa allt.
Men du ändrade allt. På något sätt. Det låter banalt, men ingenting är som det var förut. Det jobbiga är fortfarande jobbigt, men jag är inte längre rädd för det. Du förändrade mitt liv när det behövdes som mest.
Men talar man om sann kärlek gäspar cynikern och människor skingrar sig fort; verkligheten kallar och drömmen har de inte tid med. Men pratar man om skit och smärta så vill alla lyssna.
Men visst är människan en tjuv och en lögnare. Så även jag. Det är inte så konstigt. Ett mörker dunkar i mitt hjärta precis som alla andras; men det är inte vad som definierar mig.
Du förändrade mitt liv.
Att äta vid de fina borden och få lyckoönskningar från de värsta av odjur är mer lockande än man tror. Allt känns så rätt i stunden.
Du skiner av tusen solar även när du har de mörkaste av dagar. Ditt lugn är runt dig alltid. Men du har eld i dina ögon och riktar hårda klackar mot den värld som plötsligt uteslöt dig.
Du är min hjälte, min vän, mitt hjärta, förevigt mitt bollplank, min lyckokälla och min inspiration i en värld som inte alltid vill sig väl. Du kom in i mitt liv som en vind och förändrade allt.
Page 17
2010-05-28
Min älskade. Hennes tystnad talar mer än mångas ord. Utan idealisering eller hat. Hennes trohet tvivlar inte ens hon själv på; hon är lika sann som kylan och elden.
I affärer och på gatorna pratar människor om händelser och böcker, citerar ord och drar slutsatser utan grund. Vissa pratar om framtiden, men min älskade talar tyst; hon vet att vinst och förlust är ett och samma.
I värmeljusets dova sken stirrar bonden sig blind på ryttaren, och elden tappar sin form och riktning. Men min älskade är inte brydd; att döma är för henne att slösa.
När doktorers och bankirers gåvor tappar värde och vinden hamrar en kall och regning natt; då knackar min älskade på och visar sin brytna vinge.
Page 16
2010-05-28
Det är klart att jag upplevt kärlek förut, men aldrig såhär nära. Det har aldrig varit såhär simpelt och stabilt. Jag har varit blind, men nu vet jag: när något inte är rätt så är det fel.
Kanske har min kärlek alltid varit vårdslös, alltid varit förvånande, från oväntade riktningar. Men den här gången är det annorlunda, rätt, mitt i prick.
Du kan få mig att gråta bara av att vara. Jag glömmer bort saker för att jag är så upptagen med att vara kär i dig. Du kanske skämmer bort mig?
Om det så är snö, regn eller solsken så kan jag vara med dig utan att titta på klockan, mitt i stunden.
Vi har båda vår historia, av problem och minnen. Men på något sätt är de annorlunda jämfört med det här. Att jämföra dem är surrealistiskt. Meningslöst.
Om du någonsin försvinner så kommer jag antagligen aldrig sluta att leta efter dig. Jag kommer leta efter dig i städerna såväl som i molnen, gräset och andra människors ögon.
Page 15
2010-05-28
Ärligt talat har jag tappat räkningen på hur många gånger vi träffats. Men jag minns platserna, vid havet och träden.
Har aldrig riktigt förstått varför du känner som du gör. Är det för att jag är jag, eller för att jag inte är någon annan? Måste jag förlora mig för att bli oss?
Mitt hjärta pumpar ditt blod nu, och det mjuka såväl som det hårda faller inför vår kärlek. Det är nästan farligt, men det är det enda som kan göra oss fria, hur motsägelsefullt det än låter.
Alla dessa människor omkring oss som försöker vinna det vi redan gett varandra. Du är närmare mig än många någonsin kommer vara. Låter det sjukt?
Alla främlingar som lade sig i. Skam och fattigdom försökte de ge oss. Men all den smärta de ville sprida föll inför vårt enkla varande. Vi bär på varandras gåvor och det är svårt att någonsin sluta göra det. Jag hoppas att jag dör med dig i mina tankar.
Page 14
2010-05-28
Om du inte fanns skulle jag inte kunna hitta hem. Jag skulle inte ens förstå var himlen börjar och marken slutar. Jag skulle bara vara tom.
Om du inte fanns skulle jag aldrig kunna sova. Eller bara sova hela tiden. Jag skulle vänta på ett ljus som aldrig kom, tomhet skulle vara allt.
Om du inte fanns skulle skyfall behöva definieras på nytt. Utan din kärlek skulle jag tappa all riktning. Och du vet att det är så.
Om du inte fanns skulle sommaren vara för varm och vintern för kall. Fågelsången skulle vara irriterande. Och jag skulle inte ens förstå varför.
Page 13
2010-05-27
H.
H som i hopp.
H som i historia.
Till skillnad från vad många vill få dig att tro har det här aldrig hänt förut, och det här kommer aldrig att hända igen. Inget går igen, inget går i cirklar, inget repeteras. Allt är unikt. Varje stund är sin egen, varje blick är ny och varje tanke är skapad för just den som tänker den. Glöm aldrig det. Glöm aldrig att det inte finns några riktiga hjulspår eller klichéer. Varje val är ett val av något alldeles för stunden speciellt och särskilt. Alla de mönster du lärt dig är just mönster, och tro mig när jag säger att de inte är måsten. Glöm aldrig att du är unik. Glöm aldrig att du inte är fast. Glöm aldrig att du kan och att det aldrig är för sent för något.
H som i hänglås.
Page 12
2010-05-07
G.
Herrejisses vad jag hatar G. Jävla töntbokstav. Om man slår upp "en jävla töntbokstav som bara är i vägen och som alltid förstör det för mig när jag vill skriva 'God Jul!' med fina bokstäver", då finns det bara en enda liten rad:
G. töntbokst., se även boken "Guds stora misstag och andra mindre roliga historier".
Ni kanske vill kalla mig fanatisk? Överdriven? Barnslig? Säkert barnslig. Men vi vet ingenting. Ni vet inte hur jag lidit under G och hennes stora ego. Hur jag snavat på hans konstiga form, hur jag gråtit över henoms kalla ton.
G. Jävla töntbokstav. Bög är den också.
Page 11
2010-05-07
F.
F som i förlåtelse.
Sällan söker vi orden och oftare söker vi känslan. Att säga förlåt eller att med ord bli förlåten är värt förvånansvärt lite. Att återfinna lugn med sig själv och med någon annan mycket mer.
Många finner att förlåtelse kommer med tiden; att man kan förlåta och bli förlåten på djupet först när man tittar tillbaka på det som hände och då känner att det inte var så viktigt på det stora hela, en parentes i relationen mellan två människor. När saker ses som för små för att bry sig om, det är först då man kan uttala ett äkta förlåt, ja till och med förlåta sig själv för stora misstag. När man tillsammans kan mötas igen, utan kall distans eller vadderad luft. När man kan uttala orden utan skuld eller anklagande. Då, plötsligt, inser man att man förlåtit sig själv såväl som den som gjort en illa.
Detta kan tyckas ge förlåtet en förlorad tyngd. Om man kan förlåta på djupet först när en sak inte längre känns viktig kan man tänka att det gör förlåtandet betydelselöst. Men det uttalade förlåtandet är endast en spegling av det känslomässiga förlåtandet, vilket i sin tur skett över tid. Det som i stunden kan verka som ord uttalade med ett hagelgevärs impetus och varande är i backspegeln inte lika tungt. Kanske var det bara ett dåligt läge. Kanske spelade andra faktorer in. Kanske inte.
Det uttalade förlåtandet är bara ett ömsesidigt erkännande - känner du vad jag känner? Gör du? Ok, bra. Att tro att orden i sig är det viktiga i det här läget är att missta sig.
Men i andra lägen betyder ord allt. Tro inget annat.
F som i förlåtelse och f som i ångest.
Page 10
2010-05-06
E.
E som i perversion och snusk.
Erektion. Erogen zon. Ejakulera. Enigmatisk älskare. Erotik.
E är de älskandes bokstav.
Och de älskande vill lämnas i fred.
Page 9
2010-05-06
D.
D som i demon och demokrati.
Det finns många här i världen som vill äga ord. Om man äger ord äger man också människors sinnen. Det vet vi.
När någon kallar någon annan för en demon är det säkerligen med gråt i halsen och klump i ögonen. Men ibland förstår jag demonen mer än demokratin.
Inte för att jag är varken demonisk eller demoniserande. Jag är bara på det sätt som de flesta är. Jag känner ofta av det sätt på vilket de flesta inte är. Det gör nog de flesta.
Jag förstår precis vilken känsla det är som driver en till att såra personerna man älskar. Jag förstår precis vilken känsla det är som driver våldtäktsmannen. Jag förstår precis vilken impuls det är som driver knytnäven som driver slaget som driver våldet. Jag doppar tårna i det svarta havet och känner dess kyla. Tro inget annat. Det finns en enorm best i mig och alla andra. De flesta är bra på att kontrollera den. Men att inte låtsas om den är inte så bra.
Det är inte känslorna som är främmande. Det är magnituden och aktionen.
Du är inte ensam. Och inte jag heller. Vi har varandra.
En smekande hand, en mjuk kyss. Och ridå.
Page 8
2010-05-06
C.
C som i cirkel.
Om uppförande: "oklanderligt", om insikter o. flit: "försvarlig".
När Gud hittade på c såg han att cirkeln var god, och bestämde därför att alla andra ord på c skulle vara dåliga. Detta för att inte hota cirkelns position som perfekt, allomfattande och evig. Gud gillade c. C påminde honom om han själv när han var ung. Och så blev det.
Cancer, cunt, coca-cola, cock, cp.
Men det fanns en orm i bokstävernas lustgård. Satan, den jäveln, hittade på egna ord på C. Fina ord. Cederträ och cello var hans magnum opus.
Ty Gud är god men skönheten är godare.
Page 7
2010-05-06
B.
Bandage. Banan. Bomb. Bröst. Brunstig.
Språkförbistringens högborg.
Få vet att B, till skillnad från A, inte är den andra bokstaven i alfabetet. Detta är ett utbrett missförstånd som varit till mången arkivaries förtret.
Det här är en explosion och du är välkommen att rida med i den. Det finns bara en regel: inga misstag räknas, inget är vad du tror det vara, allt är vad du vill det vara, och det enda som gäller är att uttrycka innan utrycka och skapa rädsla före rädda, förvirring före förebrående, kakofoni före kontroll.
B som i början.
Page 6
2010-05-06
A.
A som i förvirring och förtappning. Som i attack och axelmakter.
A som i alla, inga, vi, dom, ni, du, jag, mamma, pappa, syskonen och din sorgsna älskare.
A som i början och A som i slutet.
Page 5
2010-05-06
Det här är för mig.
Bara för mig.
Inte för dig.
Inte för oss.
Inte för er.
Det här är bara för mig.
Aldrig mer göra rätt.
Aldrig mer ge upp mig för att vinna dig.
Aldrig mer uppfylla mål.
Aldrig mer söka kunskap innan uttryck.
Aldrig mer tänka först.
Aldrig mer ifrågasätta mig själv.
Det här är för mig.
Bara för mig.
Slut på meningslöst sökande,
oändligt frågande,
ständigt undrande.
Det här är för mig.
Det här är bara för mig och den som säger annat är vilsen.
Page 4
2010-05-05
Nästan alla nya blockbuster-spel som har jättesnygg grafik, duglig story och kul gameplay har en sak gemensamt: De är för lätta.
Mass Effect, Dragon Age, Prince of Persia-spelen, Assassin's Creed... Antingen ges man konstant tips om vad man skall göra härnäst eller så är striderna helt enkelt för enkla, vilket i sin tur gör att man inte känner sig motiverad att anstränga sig för att spela väl. Detta är vad som genomgående gjort att spel jag spelat och haft roligt med en längre tid aldrig riktigt fastnat i minnet eller på hårddisken - de utmanar inte.
Nu för tiden känns det för det mesta som att kolla på en cool actionfilm där hjälten är överlägsen och dödar tio onda FBI-agenter utan att svettas. Det är klart att jag vill kunna göra det i ett spel också, men det skall krävas något av mig för att göra det - inte bara snyggt skriptade sekvenser eller animationer som gör att varje klick skickar ut min karaktär i volter och superattacker. Jag vill lära mig själv, belönas för att lära mig stridssystem och länka attacker. Det motsatta finns i ett spel som Assassin's Creed 2 (vilket är det jag senast spelat) där det förvisso finns ett stridssystem med lite djup men där detta djup knappast behöver utnyttjas då fienderna inte mer än någon enda bossfight faktiskt utmanar det minsta. Varför ska jag lära mig att ducka, parera och göra motattacker när jag lika väl bara kan använda samma grundattack om och om igen utan att dö? Mot fyra fiender samtidigt?
Det är så otroligt synd att det blir såhär, då det väl märks hur mycket kärlek utvecklarna lägger ned i spelen de gör. Från den enorma mängd lore som skrivits till Dragon Age till den historiska detalj med vilken Florens blivit återgiven i Assassin's Creed 2 så ser man att det inte handlar om några hafsverk eller några oengagerade utvecklare. Problemet ligger gissningsvis inte hos utvecklarna utan hos de som håller i deras tyglar.
Då blir det tyvärr som det blir. De stora spelen är nästan alltid för lätta nu. De är gjorda för att tilltala en allt för bred demografi. Snart ger jag helt upp på dem. Istället finns guldet att finnas hos mindre utvecklare, utvecklare där människor som själva spelar spelen också är de som i slutändan styr utvecklingen.
Page 3
2010-04-21
It's rather extraordinary, the inner machinations of a human being. The gears and cogwheels by which we live our lives, never so mysterious as when we try to understand them. They tick, hum and whir, ever working, no break to be had until our very breath runs out. Yet for all the noise they make we rarely listen to them. At times they do make their presence painfully clear. However, being aware of our inner workings and actually listening to them are worlds apart.
And so, while we are apt to think, feel and express we are not always as prone to listen. With the need for filtering ever increasing, it is hardly surprising that we also ignore the sounds of our very own being.
But I'm missing the point. It seems explaining yields nothing but confusion and enemies. Instantaneous as we would like it to be, understanding takes time. As does explaining. Let me move on.
The most basic needs and functions of a human being are also the most complex ones. This I believe will always vex us. While reductionist claims explain that which has no explanation, the simple nature of the explained is further mystified by the explanation itself.
Yes, quite confusing indeed. Let me give you an example.
Some might argue that the need for physical closeness to other human beings is one of the simpler and more easily explained needs. We are beings of social context. Our brains program us to want for sex as anything else would lead to the extinction of our race. Love is nothing but chemicals. The instinct of a survivalist hunter. The pragmatic-rather-than-symbiotic bond between human beings.
Maybe it is so. Maybe it is not. I have no proof for either side nor a want for an answer. Instead of trying to find an answer, let's dissolve the question and look at it not from the point of view of an inquisitor but from that of a poet.
Physically speaking the closest possible juxtaposition of two human beings is rather uninteresting. It has no meaning ingrained in it as such. It might very well scar one or more of the people involved for life. It might also be an act and display of purest joy and love. Between these extremes, it might just as well mean nothing at all.
Reverse. Even a remote hint at the future possibility of physical closeness can come with the greatest experience of bliss. At times a shared word can pack the punch of a hundred shared beds.
The value of a thing or an action, an entity of any or every kind, is not embedded in the entity itself but in the people connected to this entity. It is however a big mistake to think this will make things such as value, moral and meaning obsolete. The nihilist is simply postponing the problem. The dogmatist sees no problem to begin with. Somewhere inbetween the creativity and unintelligibility of a human existance has its place.
Now I do not claim to be the first person ever to observe these facts. Indeed, they are common knowledge. If you think about it to begin with, that is.
Page 2
2010-04-19
Låt mig berätta för er om mitt helvete.
Jag sitter fastspänd i en stol. Jag kan inte blunda ens om jag vill. Måste titta på en skärm och lyssna på det som kräks ur dess högtalare.
Rod Stewart gör Dylan-covers. 24 timmar om dygnet.
Bredvid mig, på en annan stol, sitter en 24-årig man som pratar om sin egen sexualitet. Hur han har svårt att ha sex eftersom han känner sig som en äcklig förbrytare, då han är man och automatiskt har övertag över kvinnan han har sex med. Det lilla offret. Han tycker verkligen det här är jobbigt, lider. Ber om min bekräftelse. Min förståelse.
På andra sidan av mig sitter min hjärna. Alla interna monologer måste utspelas med riktiga ord. Jag tvingas höra mina egna funderingar uttalas med min egen röst. Som att lyssna på en inspelning av sig själv.
Till sist; vetskapen om att jag hamnade här inte för att jag var en dålig människa, begick onda handlingar eller förtjänar det. Jag hamnade här bara för att jag var klantig. Gjorde ett förhastat val som jag vet jag hade gjort annorlunda om jag tillåtit mig själv att tänka efter en extra sekund. Jag hade kunnat vara i himlen, som jag med rätta hör till, men istället är jag fast här. Min egen klumpighet. Så högst förargligt. Som att snubbla på mållinjen.
Fy helvete.
Page 1
385–380 BC
The sexes were originally three, men, women, and the union of the two; and they were made round—having four hands, four feet, two faces on a round neck, and the rest to correspond. Terrible was their strength and swiftness; and they were essaying to scale heaven and attack the gods. Doubt reigned in the celestial councils; the gods were divided between the desire of quelling the pride of man and the fear of losing the sacrifices. At last Zeus hit upon an expedient. Let us cut them in two, he said; then they will only have half their strength, and we shall have twice as many sacrifices. He spake, and split them as you might split an egg with an hair; and when this was done, he told Apollo to give their faces a twist and re-arrange their persons, taking out the wrinkles and tying the skin in a knot about the navel. The two halves went about looking for one another, and were ready to die of hunger in one another's arms. Then Zeus invented an adjustment of the sexes, which enabled them to marry and go their way to the business of life. Now the characters of men differ accordingly as they are derived from the original man or the original woman, or the original man-woman. Those who come from the man-woman are lascivious and adulterous; those who come from the woman form female attachments; those who are a section of the male follow the male and embrace him, and in him all their desires centre. The pair are inseparable and live together in pure and manly affection; yet they cannot tell what they want of one another. But if Hephaestus were to come to them with his instruments and propose that they should be melted into one and remain one here and hereafter, they would acknowledge that this was the very expression of their want. For love is the desire of the whole, and the pursuit of the whole is called love. There was a time when the two sexes were only one, but now God has halved them,—much as the Lacedaemonians have cut up the Arcadians,—and if they do not behave themselves he will divide them again, and they will hop about with half a nose and face in basso relievo. Wherefore let us exhort all men to piety, that we may obtain the goods of which love is the author, and be reconciled to God, and find our own true loves, which rarely happens in this world. And now I must beg you not to suppose that I am alluding to Pausanias and Agathon (compare Protag.), for my words refer to all mankind everywhere. source