American Airlines

Följande inlägg är ganska personligt och handlar om min kärleksrelation till en annan människa. Om ni av någon anledning inte vill ha den sortens insyn i mitt privatliv, eller helt enkelt bara tycker kärlekshetsande relationsbloggar är tråkigt, så föreslår jag att ni inte läser. Det står alltså inget jättesmaskigt eller privat, men nu har ni blivit förvarnade i alla fall.

Nåväl.

Jag lärde känna henne över twitter. Även om jag stundtals föredragit omskrivningen ”gemensamma bekanta” så var det, trots allt, gemensamma bekanta på twitter. Vi pratade om något, som sedan blev att skicka privata meddelanden. Jag refererade till the princess is in another castle, hon misstolkade och trodde att jag snällt försökte förklara att jag inte är intresserad då jag är homosexuell.

Så det kan bli.

Trots missförståndet som blev uppklarat först långt senare började vi prata mer och mer, och tillslut kände vi båda en viss aversion mot internet som sådant, vi ville komma bort från det och slippa all dess hets ett tag. Så jag åkte till henne för att bo där i en vecka, helt utan att ha setts tidigare, helt utan att veta vad som egentligen väntade någon av oss. Vi valde isolation i tvåsamhet. Det var en fin och rolig tid (som, skall erkännas, inte blev fullt så isolerad eller alkoholfri som planerat).

Och resten är, som man säger, historia.

Vi har nu varit ihop i ungefär 2½ månader. Inte så mycket. Men ändå, någonting är annorlunda. Det faktum att det är ett distansförhållande gör såklart sitt för annorlundaheten, men likväl känner jag något ovanligt, något nästan inte märkbart. Det kanske kan beskrivas som en känsla av frihet. Jag har en vana av att känna mig fastlåst av relationer som blir satta i sten (vänner som kärlekar), får ett behov av att på något sätt distansera mig, få vara ifred, få vara bara jag, på min tid, på mitt rum, utan någon annan.

Det är inte ett bra recept för stabil tvåsamhet.

Men det känns alltså inte på samma sätt nu. Jag har i romantiken alltid eftersökt den lugna vardagstryggheten mer än de rosa molnen. Med henne är det inga rosa moln, och det kommer det nog aldrig att vara. Det känns bra. Jag vill inte ha den känsla som bäst kan beskrivas med engelskans infatuation: plötslig förälskelse, förblindad passion. Kärleken må vara blind, men jag vill trots detta gärna se. Vi dansar inte hand i hand på gatorna i ett regnpiskat Berlin, vi cyklar inte med fladdrande kjolar för att ha baguettepicknick, vi flyter inte på rosa moln. Allt detta må vi såklart göra, och allt detta vill jag någon gång med henne. Men det är inte de sakerna eller tankarna på att en dag göra sånt som bär upp mina känslor för henne. Att tycka om och bry mig om henne känns inte överdrivet eller ovanligt eller extravagant – det är precis som vanligt, det är som om jag alltid har gjort det. Jag kan vara på noll med henne och ändå känna att det här, det är precis vad jag vill ha. Samtidigt finns det en ömsesidig passion som bäst kan beskrivas som mörkröd. Känslan av att finna en partner som man vill ha för sig själv, som man vill försvara, som man, med brist på bättre ord, vill bli ägd av.

Att hon är så vacker, så intelligent och så otroligt bra på att få mig att skratta som hon faktiskt är skall såklart inte glömmas bort heller. Inte heller att hon faktiskt kan reta upp mig. Jag har alltid värderat det i människor, när de kan beröra mig på ett sådant sätt att jag kan provoceras av dem. Det betyder något, att de kan hitta mina knappar. De ligger så undangömda att jag ibland glömmer bort att jag har dem. Men det har jag, och hon vet det. För det, och för alla de positiva knappar hon också känner till, är jag högst tacksam.

Det kanske låter förvirrande. Det är förvirrande. Men bara när man tänker på det. Annars är det mest bara väldigt fint.