Attention economy och internet
Jag fick för ett ganska bra tag sedan ett tips av min handledare att kolla in Michael H. Goldhabers korta text om the attention economy. Det är i grund och botten en teori som säger att uppmärksamhet blir en mer och mer central resurs i de moderna ekonomierna – inte information eller pengar. Detta berör i huvudsak internet (eller cyberspace som Goldhaber gillar att kalla det, då texten är utgiven 1997): ”the economy of attention – not information – is the natural economy of cyberspace”.
Som så ofta med internet så får det en lätt haussad roll när det gäller att vara en förändringens och framtidens agent. Goldhaber menar i texten att uppmärksamhet till slut helt och hållet kommer att ersätta den pengabaserade ekonomin. For better or worse, the attention economy will prevail. Huruvida denna något långsökta förutsägelse kommer att visa sig sann eller ej låter jag vara osagt. Det är inte heller detta som är det i huvudsak intressanta med texten. Snarare är det beskrivningarna av internet och det uppmärksamhetsutbyte som där pågår som jag vill fokusera på.
Goldhaber pratar om att uppmärksamhetsekonomin bygger på ett ”stjärnsystem”, det vill säga en typ av sociala nätverksbildningar där vissa personer agerar supernoder, stjärnor, medan andra formar följen – entourages – kring dessa. Det kan sedan skapas vad Goldhaber kallar microstars, småstjärnor som i huvudsak kommer till genom att följa en större stjärna och få lite av dennas uppmärksamhet utportionerad till sig. Även om Goldhaber inte själv säger det i texten tycks det mig som om han pratar om ett system som går att följa i både uppåt- och nedåtstigande led tills det att man når de högsta och de lägsta – de på Twitter med 10 miljoner followers kontra de som precis registrerat sig, för att använda just den kulturen och det systemet som ett exempel. Det finns också ett utbyte av uppmärksamhet mellan aktörer på samma hierarkiska nivå. Nedan beskrivs några av de grundläggande sätt som uppmärksamhet kan studsa genom cyberspace enligt Goldhaber:
Attention flows not only from fan to star, but in a hyperlinked way it can be passed from star to star, or fan to fan. A growing variety of attention types can bounce along through cyberspace: personal advice, suggestions, connections, editing, assistance in self-expression, responses, acclaim, or new software designed especially for your purposes. More gets more. Someone can pay you attention by helping you track down a specific fact (or create some special effect) that will help you get still more notice.
Spontant tycker jag att hans beskrivningar är ganska träffande. Han nämner också negativ uppmärksamhet och pratar om flaming, shaming, and outright hatred. Goldhaber anser att internet nästan förbehållslöst erbjuder ett helt nytt sätt att utbyta uppmärksamhet: it promises nearly everyone a chance at attention from millions. Man har en chans inte bara att uppmärksammas av stora mängder användare eller speciella stjärnor, utan även av en viss nisch av människor. Men med dessa möjligheter kommer också problem, i huvudsak i form av brist på uppmärksamhet/tid och en press att synas och höras mer.
Det finns mer att säga om Goldhaber, och jag uppmanar alla som känner sig intresserade att läsa den pdf jag länkade till i början av inlägget. Inte för att just Goldhabers tankar är i sig unika, men för att det är ett intressant ämne som han på ett lättläst och summariskt sätt lyfter fram med sin nu något åldrande text. Jag tycker att mycket av det han säger är sant, kanske mer nu än för tolv år sedan, och känner igen mig i det han skriver. Jag tycker det vara ganska så tydligt att en stor del av de resurser i form av tid, ork och pengar som läggs ned på diverse internetburna projekt, idéer och karriärer handlar mer om uppmärksamhet än de mer AFK-burna aktiviteterna. Att synas, att bli länkad, att fånga någons uppmärksamhet i ett oändligt och stressande flöde av information, tycks vara det centrala om man skall få ta del av den (konstanta) mängd uppmärksamhet per capita som finns att tillgå. Huruvida detta är bra eller dåligt, det vet jag inte. Kanske finns det en risk att det skapar en kultur som handlar mer om form än innehåll, mer om nätverkande än kvalitet, mer om åsikter än tankar och så vidare. Men jag är inte alls säker på att så är fallet, och vill egentligen inte göra några direkta uttalanden. Att form och nätverk skulle vara något dåligt vill jag absolut inte påstå.
Spontant så tror jag att jag ogillar det Goldhaber diskuterar ganska mycket. Det finns för mig ett implicit äckel i uppmärksamhetssökande, men det kan såklart också finnas uppmärksamhetssökande som är befogat och positivt. Att skapa en bra produkt eller komma med en bra idé är ju inte något dåligt, och att människor på ett eller annat sätt samlas runt en känns då förhållandevis naturligt. Faktum är att Goldhaber tar fasta på just dessa grupperingar som skapas runt ett viss uppmärksamhetsobjekt och menar att de kommer vara något allt viktigare i framtiden.
In cyberspace, there is nothing natural about large-scale divisions like cities, nations, bureaucracies, and corporations. The only divisions, and rough ones at that, are among audiences, entourages, and what could be called attention communities. Each community is centered on some topic and usually includes a number of stars, along with their fans. Attention flows from community to community. Below this primary exchange will flow the less important exchange of goods and materials.
Hur som helst, om man surfar på YouTube i en kvart är det svårt att inte ge Goldhaber i alla fall 50% rätt. Uppmärksamhet, ack vad vi vill ha det.
Jag har fler tankar om det här, och får än fler i takt med att jag skriver. Men det får nu räcka för den här gången. Jag återkommer kanske om Goldhaber och uppmärksamhetsekonomin senare.

There are 3 Comments to "Attention economy och internet"
En sak som jag tror är praktisk med nätet kopplat till uppmärksamhet är just det här att man alltid har en kontakt utåt, samtidigt som man kan vara ensam.
Det är så vi människor rör oss, ensamma men livsnödvändigt bland andra. Vi behöver närhet. Men till viss del tycker jag behovet av närhet kan bli virtuellt, vilket tillför en grundläggande näring i en potentiellt total ensamhet.
Med grundläggande näring menar jag i extrem detta:
En totalt ensam människa, utan möjlighet till någon närhet går förr snarare än senare under (dvs dör eller bli galen). Men om vi ger samma människa (en i dess egna ögon meningsfull) uppmärksamhet via internet så kommer detta troligen vara tillräckligt för att täcka åtminstone det mest grundläggande behovet av kontakt för att överleva.
Blev lite luddigt och tveksamt, men kaffet har inte börjat verka än.
Intressant. Undrar hur sociala strukturer på internet förhåller sig till sociala strukturer i övrigt. Det känns som att stjärnmönstret åtminstone till en viss grad finns utanför internet också. Det kanske bara blir extremt förstärkt genom internet och sociala media? Amplifierat, liksom.
Tycker Simon har en väldigt bra poäng när han skriver att nätet *tillåter* oss att vara mer ensamma och ändå få tillräcklig social näring. Internet får ju ofta skit för att det påstås ta ifrån oss riktig mänsklig kontakt, och det ligger förstås något i det. Men jag har aldrig hört någon säga det egentligen självklara att vi kanske inte alltid *har* ett underskott på riktig mänsklig kontakt. Jag själv känner faktiskt ett överskott på social interaktion nästan varje dag. Känner väldigt ofta att jag vill vara ifred och ensam.
Läste förresten nyss det här som känns lite relaterat:
http://www.psychologytoday.com/blog/your-brain-work/200909/why-millions-brains-love-and-hate-twitter
Mycket intressant. Läste ditt inlägg och skummade Goldhabers artikel för några dagar sedan. Vill påstå att jag har tänkt mycket i termer av uppmärksamhet sedan dess. Känns bra att ha lite akademiskt kött att lägga bakom det vedertagna ”all publicitet är bra publicitet”.