evighetsåtta/Anders

1. Inledning om söndringens nödvändighet

Det började alltså med söndring. Sprickor och skrovligheter uppstod. Världen blev och förblev imperfekt. Och sedan var det så. Och det är inte något dåligt. Hur vi än gör, vad vi än uppfinner, vad vi än förstår och inser och undersöker, så kommer det alltid finnas sprickor i verkligheten. Sprickor i vår person. Sprickor i tiden. Jag vill tro att detta är vad som får saker att hända. Jag brukar tänka på det som det outlösliga x:et i tillvaron. Det är något i den allmänna ekvationen som vi aldrig kommer att förstå, aldrig kommer att kunna lösa ut. Om vi skulle kunna göra det skulle varat bli ett slutet system, skulle våra liv bli slutna system. Detta tror jag är omöjligt. Liv kräver sprickor. Annars är det inte liv, då är det mekanik. Detta återkommer i alla stadier av vara, på alla nivåer, i alla relationer.

Jag vet verkligen inte hur världen kom till. Och alla sätt att försöka förstå det har, än så länge, varit meningslösa. Och även om vi skulle kunna lista ut hur världen kom till, vet vi då varför den kom till? Vetenskapen rör sig aldrig utanför hur-sfären. Att fråga varför är poänglöst om vi vill ha klara svar. Hur mycket vi än vill så tror jag inte att vi kan suturera världen helt och hållet. Sprickorna kommer alltid att finnas där.

Förstånd är inte alltid förnuftigt. Upplysningen gör våra ögon känsliga för mörker.

2. Det allmänmänskliga i de specifika bristerna

Men universums uppkomst är ju en sak. En förhållandevis ointressant sak, egentligen. Vi kan istället fundera på det som är närmare oss. Vari finns det bristfälliga? Var hittar vi sprickorna? Svaret är såklart att de finns överallt, i allt, genom allt, bakom allt. Men sprickor må vara fel ord. Låt oss kalla det spretighet. Överflöd. Brist. Det är något som helt enkelt inte är klart. Brist på perfektion, om man nu vill kalla det så. Det är i överlappningen mellan dessa brister och överflöd som livet uppstår. Mening. Lycka. Kärlek. Ingen av mina vänner är som jag. De är olika mig. Vissa delar av dem tycker jag inte om. Genomgående. Och jag har inga illusioner om att någon tycker om alla delar av mig heller. Det finns brister och överflöd hos alla. Detta är vad som genererar det sociala. Diskussioner. Utveckling. Tankar. Mänsklig friktion. Kreativitet.

Det finns kanske i somligas ögon en negativ klang här. Imperfektion. Brister. Sprickor. Men som ni förstår tycker jag inte att så är fallet. För de är oundvikliga, och de är mänskliga, och vad skall man då göra annat än acceptera dem, och kanske bejaka dem? Om inte bejaka, så i alla fall inte finna bristerna som något… bristfälligt. Trasdockorna got it right the first time. Låt oss lyssna på dem istället.

Det har skrivits mycket om det här omkring mig den senaste månaden. Att våga visa upp sina brister. Jag tänker därför citera ett gäng insiktsfulla människor, så slipper jag upprepa exakt det de säger.

Elin Grelsson skriver 2009-09-08:

Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Det är just så. Det finns inget att göra annat än att vara bristfällig. Så varför då inte acceptera det och se sin spretighet värd att omfamnas? Jag kan t.o.m. våga påstå att det finns något att vinna i spretande och pinsamt beteende och att, som Elin skriver, vara sig själv. Ja, självklart finns det det.

Isobel Hadley-Kamptz skriver 2009-09-11:

Mänskligheten är just så smutsig, snarstucken, ointelligent, narcissistisk, ondsint och så gullig, ointressant, häpnadsväckande, kärleksfull och briljant som det som strömmar ut genom det skira dataljuset. All this and brains too. Civilisationens hämmande lager är tunnare här, eller åtminstone annorlunda utformat.

Det handlar här om internet, hur man tenderar att bli mer naken, mer öppen, mer utelämnande. Och det är helt rätt och sant, och dessutom underbart. Det är något speciellt, kanske är det känslan av trygghet och distans, som gör att man vågar visa upp sina brister på ett annat sätt på internet. Det är ett kaos, men det är ett kaos av mänskliga proportioner. Ett kaos där man kan öppna upp sitt hjärta, utan ursäktande kringmanöver. Ibland smutsigt, ibland briljant, ofta öppet men aldrig perfekt. Att våga rannsaka sig själv och dela med sig av rannsakandet till sina nära och kära. Jag tror att det är viktigt, och jag tror att det blivit lättare med internet. Daniel Risberg visar prov på det med sin vackra och hjärteskärande ode till Stockholm stad, som han just publicerade. Mycket fina ord och tankar. Jag skall ta fasta på en mening:

Även våra icke perfekta sidor utgör summan av oss själva och får på intet sätt förringas.

Det här tangerar så många av mina tankar. Helheten som en funktion på vara och icke-vara. Balansen mellan det positiva och negativa i oss. Det perfekta och det icke-perfekta blir det mänskliga. Vi borde våga bejaka det mer. Vi borde inte skämmas. Vi borde våga vara dåliga ibland.

Lisa Magnusson skriver 2009-09-08:

För man måste inte vara så duktig. Man måste inte ens göra sitt bästa, det kan räcka att bara vara lite halvbra. Man får göra bort sig, man får bli för full, man får ha fel. Man får göra fel. Smetigt rött läppstift är okej, och det är okej att klä sig fult, vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte veta vad man håller på med. Åååh, tänk om det fanns en blaska som spred det budskapet på riktigt.

Jag tycker att det är underbart. Man behöver inte veta vad man håller på med. Man måste inte ens försöka alltid. Ibland kan man få vara en förvirrad loser. Och jag tror t.o.m. att det kan vara förbannat bra. Lisa fick mig att fundera på imperfekt.nu, ett projekt som aldrig riktigt har fått komma igång. Någon gång kanske det gör det. Kanske inte.

Jag tror att ni börjar förstå min poäng. Men vill ändå påpeka att det finns fler exempel. Exempel på öppenhet gällande ens brister, och ifrågasättande av perfektionism. Det hela nådde på något sätt sin kulmen i den artikel Isobel skrev för DN om ett drömsamhälle baserat på acceptans av mänsklig imperfektion. Här dras på ett snyggt sätt de rent humanistiska funderingarna ut till ett mer samhällsmässigt plan:

Vi måste också ha respekt för att alla inte vill leva sitt liv likadant under hela livet. Det är ett stort problem att skolsystem och socialförsäkringar strömlinjeformas efter den ideala lyckade samhällsmaskinskuggen.

Var finns exempelvis utrymmet för felval om den maximala tiden i högre utbildning blir fyra år? Var finns möjligheterna till eget vald av vidareutbildning senare i livet, när den bransch man jobbat i stagnerat eller man själv kanske bara vill vidare?

Och det här skulle kunna vara slutet på det här inlägget. Men som jag sade i inledningen berör imperfektionismen allt vara, inte bara det direkt mänskliga, eller politiska. Jag har således mer att säga.

3. Brist som grund för dialektiken

Det här skall inte bli ännu ett hegelinlägg, mer än mellan raderna. Men det finns något i den dialektiska processen, enligt vilken jag förstår en stor del av mitt liv, som är starkt relaterat till imperfektionismen. Brist och överflöd. Dialektik bygger på just obalans och imperfektion. Ett ständigt förfinande, ständigt sökande, ständigt pendlande. Aldrig vila, aldrig finna helt rätt. Det är de små sprickorna i tillvaron som fortskridandet hakar sig fast i, drar sig framåt med. Ena gången är det för mycket, andra gången är det för lite, aldrig är det perfekt.

Och ur denna pendlande process, som en slaggprodukt: livet.

Tillägg: Christopher Kullenberg konfronterar ovanstående stycke och producerar något nytt och inspirerande… helt i dialektikens anda! Se även kommentarerna på hans inlägg för fortsatt diskussion.

4. Att hacka verkligheten

Väljer här att citera mig själv:

Hacking is accepting that nothing is ever perfect, and that everything can be improved in some way.

Min syn på hacking, eller hacktivism, är just att den tar avstamp i det faktum att det inte finns några totalt slutna system, ingen perfektion, inga släta rum. Det finns alltid sprickor, alltid brister. Alltid något att haka fast i. Hacking som ideologi är acceptansen av att vi aldrig kommer bli perfekta, men också lyckan i att få jobba på att förbättra det imperfekta. Att söka bättre lösningar, samtidigt som man vet att man aldrig kommer helt (av)sluta någonting. Det kommer alltid finnas slitningar i närvaron, i oss själva, i program, i samhället, i språk, i allting. Men det betyder inte att saker inte går att förbättra. Det betyder inte att det inte kan vara givande att försöka. Hacking är för mig ett sätt att leva i nuet. Att inte bli besatt vid att nå ett slutmål, utan att njuta av det bristernas vara kan generera i nuet, för en själv och för andra. Att lösa ett problem, hur litet det än är, ger något. Att rucka på stela strukturer är i sig något givande och positivt. Att hacka verkligheten är synonymt med att leva autonomt i en värld full av sprickor och brister.

Att se på verkligheten och inse att det finns brister i den, brister som öppnar upp för förändring. (Över)flöden som kan styras om. Nya, bättre vägar att utforska. Detta är vad hacking är för mig. En hacker ser problem och ser sätt att lösa dem (!!!), sätt att förbättra verkligheten.

5. Summan och framåt

Så jo, det hör ihop. Allt hör ihop. Huruvida dialektiken faktiskt finns eller bara är ett sätt att begrunda händelser, huruvida man i teorin kan bli perfekt, huruvida min definition av hacking är helt skev, huruvida universum visst kan förstås helt och hållet med vetenskap… Ja kanske. Kanske har jag rakt igenom fel. Men inte idag, och inte nu, och inte då. Och det är svårt att utgå från något annat än just idag och igår och just nu. Med alla de fel och brister som finns, som jag så hårt påtalat nu.

Så huruvida jag vill begrunda verklighetens metafysiska tillstånd, eller mitt jag, eller mina relationer till andra människor, eller min syn på samhällsförbättring så tänker jag att jag mår bäst av att göra det utifrån en acceptans av det icke-perfekta. Och det är så tydligt, när man tänker efter. Daniels text visar det: hur vi alla lever med brister kring oss. Och hur inspirerande det kan vara att acceptera dem, berätta om dem, bemöta dem. Hur mycket det kan ge andra människor, hur mycket det ger mig.

Det är konstigt, egentligen, hur mycket små saker kan påverka en. Att få en klapp på axeln och att få höra hur bra man är ibland. Bara att märka att människor uppmärksammar en och ger en något tillbaka. Till och med något så litet och egocentrerat att hamna på någons länklista. Det påverkar en, i alla fall mig, utan tvekan. Vissa skulle kanske kalla det bekräftelsebehov. Och visst är det så. Men jag skulle nog kalla det en specifikt allmänmänsklig brist. Och jag hoppas att jag aldrig blir ett slutet system.