Tankar under läsningens gång:
Människor (förvisso en viss typ av arten) ägnar mycket energi på att täcka hål (brister, eller i kyrklundska: det omänskliga). Det handlar om att hela tiden kämpa mot vad man inte är. Detta istället för att kämpa för vad man är. Det vill säga vad man är inkluderat sina brister (det vill säga vad man INTE är).

Ända sedan Aristoteles (om jag minns rätt) har människan suttit på den förenklade sanningen att hon rent objektiv är sekundär och hennes utveckling är primär.

Subjektivt är det förstås jävligt svårt att första hur man inte är primär.

Hegel lyckades utveckla detta till en rätt schyst och rätt kass filosofi. Kass för att han som alla stora tänkare led av hybris vilket satte honom som subjekt i primär plats och infekterade den enkla sanningen med en underlig samhällsfilosofi och en knepig nationalism.

Det är lätt att kritisera mig. Jag ursäktar mig för ofta. Jag talar för ofta i allmänna termer och lika ofta i slutna sådana.
Jag är också full av hål. Jag döljer också sidor hos mig själv. Jag är kort sagt inget paradexempel på den världsbild jag lyfter fram.
Därtill kan jag (och detta säger jag nästan för att ursäkta något) då och då känna mig lika misogyn som den jävla skithögen strindberg och ibland kallar jag han skithög och gillar han ändå någonstans i smyg.

Och det är lätt att kritisera mig för jag sätter mig i centrum genom att avleda med parenteser och nonsens.

Hål, hål och flera hål.

Jag håller med om att det egentligen är fel att kalla saker brist, det finns ett problem i språkbruket här. När jag använder alla de här orden – brist, sprickor, imperfektion o.s.v. – så ser jag egentligen inget negativt i dem. Snarare vill jag lägga ett positivt värde i dem. Det är därför jag försöker använda ”spretighet” mer och mer. Det är just spretigheterna som låter oss koppla ihop oss med andra, trassla ihop våra manettrådar och bilda större sammanhang.

Men du har rätt, nu när jag tänker efter – utan ett postulat som perfektion skulle inte en uppfattning om brist existera.

Samtidigt finns det något jag har svårt med gällande antagandet att ”allt redan och med nödvändighet är perfekt ordnat”. Det för mina tankar till slutna system, till saker som är färdiga, stela och mekaniskt döda. Men kanske är det just livet och varat i sig som är perfekt, och livet och varat i sig kräver imperfektion för att fungera, varför imperfektion är en omöjlighet. På ytan en motsägelse, såklart.

En av de saker jag verkligen gillar med Hegel är hans fokus vid organismer, att helheten kräver delarna men också är mer än dem. Att ofullkomliga, ändliga ting är en absolut nödvändighet för att skapa en perfekt helhet. Kanske är det vad du menar.

Är det inte just här som problemet ligger. Vad finns att förfina? Min utgångspunkt är istället att allt redan och med nödvändighet är perfekt ordnat. Det är bara vår mänskliga förmåga att uppfatta och föreställa oss det perfekta som gör att vi då och då ser det trasiga i oss själva. Istället är det snarare så att det som vi ofta tänker oss som brist, i ett annat sammanhang, hakar i det mest sprudlande överflödet, som ger upphov till de mest vitala ekologierna. Strävan efter perfektion är det som skapar bristen, den finns inte som ett ursprung.

Och få stöd och kärlek tillbaka.