Vi kan såklart anta att allt är relativt. Vi kan såklart anta att inget går att veta helt säkert. Vi kan såklart anta att vi aldrig kan lära känna en människa till 100%. Vi kan såklart anta att alla människor är egoister. Vi kan såklart anta att livet är en serie besvikelser.
Såklart.
Men faktum är att efter alla dessa antaganden om – accepteranden av – hur saker och ting är så har vi kommit ingen vart alls. Det ger oss inget i livet, ingen relationell stabilitet alls. Problemet med att förvägra alla stora berättelser legitimitet är att vägrandet i sig är en berättelse. ”Ingenting är sant” är ett uttalande som påstår sig säga sanningen. Det är reflexivitetens eviga problem, och problemet är aldrig så tydligt som inom relativismens sfär. Var vi än står så är det skugga under våra fötter, och det är bara att acceptera.
Faktum är att vad vi än gör, hur vi än ser på livet, så måste vi bygga upp saker. Hitta på saker. Låtsas. Vi måste själva skapa meningen och sanningen. Men grejen är att det gör den inte meningslös. Detta är något verkar missa mest hela tiden. Någon diskuterade epistemologi för ett tag sedan – jag måste ju kunna bevisa och backa upp mina åsikter för att kunna argumentera för dem, ungefär. Nej, det måste du inte.
Men det här innebär inte nihilism. Det innebär att vi skapar värden i våra relationer till andra människor. Allt är stipulerat, men det stipulerade får värde i ett sammanhang. Kärlek kanske aldrig kan vara 100% rätt. Men vad skall vi göra åt det? Skita i kärlek, eller försöka bygga den så bra vi kan under omständigheterna?
Allting kanske suger. Allting kanske alltid går åt helvete. Men om allting alltid går åt helvete så blir det en onödig variabel som kan lösas ut ur ekvationen. Jag jobbar hellre i uppförsbacke för något bra, än att inte jobba för något alls.
4 Comments
Ehm, är det inte att just dra postmodernismen för långt genom att inte kräva något att backa upp sina åsikter med? Visst spelar våra subjektiva uppfattningar roll och visst skapas dom i ett socialt sammanhang. Men den vulgärrelativistiska paradoxen är bara överdriven teoreticism. Hoppa ut genom fönstret och flyg om du inte tror på objektiva sanningar över huvud taget.
0. Ah. Jo. Absolut.
1. Att backa upp sina åsikter är helt rätt. Det behöver man göra för att kunna diskutera om saker på ett meningsfullt sätt. Att däremot bevisa sina åsikters korrekthet är mindre möjligt i min mening och fyller sällan någon funktion. Med korrekthet menar jag ickerelativa sanningshalt. Detta menar jag vara omöjligt.
2. Den vulgärrelativistiska paradoxen menar jag inte vara sann, bara vara användbar utifrån en heuristisk synvinkel.
3. Ang. objektiva sanningar och fönsterhoppande hänvisar jag till David Hume, vars kritik av induktionen jag helt sållar mig till, men också den medföljande insikten om att man inte kan leva sitt liv enligt den. Detta är också vad hela mitt blogginlägg är ämnat att visa, om än diffust och luddigt, varför jag inte är förvånad över att du kritiserade mig på denna punkt.
Du skriver att vi skapar värden i våra relationer till andra människor. Jag skulle vilja påstå att vi också skapar världen genom våra relationer med andra människor. Utan andra att reflekteras i, så händer det inte så mycket inom oss själva.
Helvete och uppförsbacke är värderingar som vi själva skapar. Ibland är det skönt att varken värdera eller identifiera sig med något, enbart låta upplevelsen få finnas till och ta emot den med nyfiken förundran ”Jaha, är det så här jag känner, vad kan det handla om?” Det är ibland väldigt skönt att inte anta något alls, bara låta saker, känslor, upplevelser vara som de är. Det är nog det svåraste som finns :-)
Hur skiljer det sig mot vanlig heederlig skepticism anno 1000bc? (ha, anno och bc hihihi)
Post a Comment