Hegel idag – terapeutisk passus
Det är nu tio dagar sedan mitt senaste inlägg. Man kan fråga sig varför det dröjt så.
För det första har jag varit i Göteborg i en vecka, vilket innebär grovt nedsatt internetfunktion. För det andra har jag skrivit klart min hemtenta för Hegel-kursen. Hade även det sista seminariet idag. Jag tror att jag släpper Hegel (i alla fall de direkt Hegel-relaterade inläggen) ett tag nu. Förhoppningsvis kan detta också innebära en högre frekvens av inlägg som istället är kortare och innehåller färre överdrivet krångellånga (!) ord då jag känner att jag fått ur mig en hel rad av dessa i min kontakt med Hegel (jag blev just rekommenderad att göra begreppet ”cybernetiska självkorrigeringsprocesser” i min hemtenta lite mer lättläst).
Om ni är nyfikna så kan ni kika på min hemtenta här, och kommentera också gärna i kommentarsfältet på det här inlägget om ni känner för det. Här får ni ett utdrag ur introduktionen:
Utifrån ett antagande om att den moderna tidsåldern har medfört en inte alltid positiv rationalisering och individualisering kommer jag med grund i Hegel försöka hitta nya sätt för oss att se vårt jag i relation till oss själva och i relation till andra. Jag kommer inleda detta med en summering av det hegelska koncept jag här valt att kalla den organiska helheten, och sedan kort utveckla mina tankar kring det moderna och de problem denna epok medfört, för att i resterande del av texten behandla sätt att bemöta dessa problem. Detta kommer att göras utifrån tre olika utgångspunkter: vår relation till våra egna brister, vår relation till andra människor och vår relation till andra människors brister.
Jag skall snart också påbörja min hemtenta i teori och metod. Om min lärare inte misstycker skulle jag vilja skriva om den dokumenterande/arkiverande tendensen i historieskrivande och huruvida den är bra eller dålig som idéhistoriker. Men mer om det senare.
Håller såklart även på med uppsatsen, men har i en vecka fått ligga i bakhuvudet. Men det kommer. Det kommer.
There are 11 Comments to "Hegel idag – terapeutisk passus"
Anders jag bara gluttade på din tenta, vågar inte läsa för noga innan jag skrivit klart min… Såg prima ut och nu är min Hegel-ångest ännu större, jag trodde inte det var möjligt. Position: Postmodern ångest. Negation: Hegeliansk ångest. Negationens negation: ? Återstår att se, men jag förväntar mig något fasansfullt…
var du på fscons? jag spanade men såg dig inte.
Fantastiskt skriven hemtenta. Jag förstår nu varför jag själv aldrig övervägde att nätpublicera mitt eget senaste bidrag till akademins sophög.
Utan att ha läst ett ord av Hegel håller jag med om särskilt två saker. Dels vikten av att skilja på naturvetenskap och humaniora, för människan så som vi känner den är ju inte en maskin med komponenter utan en människa som verkar behöva andra människor. Jag tycker också att poängen med att inte leta efter sig själv i andra är väldigt viktig, särskilt i kärleksrelationer. För vem står ut med sig själv, liksom?
Dock har jag svårt att begripa hur skeenden kan vara absolut nödvändiga för slutmålet, utan att vara på förhand bestämda. Förklarar han det på något vis, Hegel, eller är det bara något som vi ska asseppteerra?
Fotnot: Att se sig själv i andra och att leta efter sig själv i andra är alltså två olika saker i min bok.
Tack för din varma kommentar :)
Angående slutmål kontra skeenden, ja, det är något som vi brottades med ganska mycket under seminarierna. Hegel ser världen som teleologisk, d.v.s. allting har ett slutmål, och allting föds med detta slutmål inbäddat i sig. Detta betyder dock inte att vägen fram till slutmålet är förutbestämt, han är således inte deterministisk på det sätt som vissa andra tenderar att bli när man pratar om slutmål.
Men det är bara halva svaret på din fråga – och tyvärr den inte fullt så tillfredsställande halvan. Den andra halvan är desto svårare och jag är inte säker på att jag greppat hela den sidan, men jag skall försöka (och i processen se om jag kan fatta skiten själv):
När slutmålet är nått definierar detta också utgångspunkten. Jag sade i någon mening i hemtentan att ‘vi rör oss på ett plan’ där logik och kronologi inte går hand i hand, vilket är viktigt här. Vad detta betyder förklarar Hegel bland annat med ett exempel om staten och familjen: många klassiska politiska filosofer (speciellt de som var förhållandevis ”moderna” när Hegel levde) utgår ifrån en grundläggande individuell frihet och rättighet till sitt eget jag, för att sedan härleda samhällets uppkomst etc ur detta. Även familjen kan konstrueras enligt denna logik, som en del av samhället. Beroende på hur man ser det kan den logiska härledningen t.ex. se ut såhär:
Individuell frihet -> Familj -> Samhälle
eller såhär:
Individuell frihet -> Samhälle -> Familj
eller till och med såhär:
Familj -> Samhälle -> Individuell frihet
Men det ter sig samtidigt ganska klart att det fanns familjer innan samhället, och även innan tanken om den individuella friheten. Således är den kronologiska uppkomsten av samhälle, familj och frihet inte nödvändigtvis kopplad med den logiska (ovan illustrerad). Den sista logiska banan kan verka motsäga min poäng, men det viktiga är just att familjen fanns innan begreppet om familjen fanns, och innan detta ingick i någon logisk härledning.
Begreppen familj, individ och samhälle är historiska uppkomster som också medfört en logisk härledning av dessa, men dessa ting i sig kan och har existerat innan begreppens uppkomst i våra sinnen. Men om vi nu säger att vi står på en plats i historien där vi befinner oss i och samtidigt är medvetna om familjen, samhället och den individuella friheten så innebär denna medvetenhet om dem också att vi sätter in dem i en utvecklingens process och ser vissa saker i denna process. Vi kan alltså inte se utvecklingen innan vi faktiskt nått utvecklingens mål. Hegel sade om detta de bevingade (hähä) orden ”Minervas uggla flyger först i skymningen”, där Minervas uggla står för vishet och förståelse.
Men samtidigt säger ju Hegel att den historiska processen också är parallell med den logiska. Så jag vetefan vad han menar egentligen. Fan, jag tror jag förstår mindre nu än innan jag försökte förklara. (:D)
Christina: nej, fick tyvärr stryka det då jag fick en till hemtenta lagd över mig och var tvungen att hetsskriva… Jag var ju t.o.m. i Göteborg då, vilket var ganska irriterande (att missa FSCONS trots detta d.v.s.).
Jag läste att du verkade ha det bra? :)
Varsågod, äras den som äras bör!
Förhållandet mellan kronologi och logik begriper jag helt enkelt inte fullt ut. Jag får ta en kaffepaus på den passusen (hähä). Kanske faller hela min nedanstående harang på det, så rätta mig gärna.
”Det är först när slutmålet är nått som vi kan se utgångspunkten”. Jag gillar att se tillvaron på det viset, delvis. Det jag mest vänder mig emot är att synsättet implicerar att det finns en Timmen Noll i tillvaron. För mig är det en absurd tanke att vi skulle kunna definiera ’startskott’ i historien. I samma stund som vi lyckas greppa ursprunget till ett fenomen tvingas vi börja söka ursprunget till ursprunget. Draget till sin spets tvingas man sedan följa den kedjan ända tillbaka till den Stora smällen. Och följer vi kedjan in i framtiden blir den obönhörligen deterministisk, oavsett om vägarna dit kan se olika ut.
I Hegels fall verkar han vara öppen för flera olika nolltimmar beroende på var i historien man befinner sig. Det låter ju logiskt, men samtidigt lite fegt, för det går ju inte att motbevisa en sådan teori. Var du än står i historien och blickar ut över det förflutna kommer du ha en sammansatt och rättvisande bild av det som har hänt. Jag vet inte om det ska betecknas som relativism, cirkelresonerande eller falisifikationsomöjlighet, eller som något helt annat, men jag tycker att det är ett problem.
Ja, den oändliga regressionen är förjävla jobbig att försöka brottas med. Den är ännu värre om man försöker förklara världen bara genom naturvetenskaplig mekanik.
Hegel tror ju även på att historien kan nå något slags slut (logiskt? kronologiskt? jag vet inte) vilket jag finner ganska… osannolikt och oattraktivt.
(Gillar att Anders diskuterar med Anders. För den ouppmärksamme kan det verka som om jag pratar med mig själv.)
Jag gillar också Anders vs/and Anders. När jag är pigg ska jag orka läsa vad ni skrivit också.
Haha, det är förträffligt att Anders pratar med Anders. Med lite tur uppfattas det som en klädsam form av narcissism/schizofreni.
Ett slut på historien?! Det låter ju helt hysteriskt. Måste läsa in mig på detta.
ah, var synd att du missade. tentor är serious business dock, förstår dig. det var verkligen grymt bra. kram!