Känslor och ensamhet

A. Angående emotionella extremer

1. För det första skall här sägas att jag likt somliga andra till stor del lever genom extremer, eller i alla fall genom att längta efter dem.

2. Att leva genom extremer innebär inte att leva extremt. De två är helt olika saker. Extremerna är emotionella, det extrema livet är i huvudsak en rumsmässig och social positionering.

3. Det är dock en skillnad på snabba och extrema känslor. Mina känslor är inte snabba. De är saktmodiga, de byggs upp, de tänks ut, och slår sedan igenom. De vill inte greppas, kan oftast bara ses i dess olika uttrycksformer – inte alltid förståeliga för mig, eller för andra. De är jorden i vilken mina beteenden växer, men mina beteenden är sällan mina känslor.

4. När jag beter mig emot mina egentliga känslor får det konsekvenser. Det känns fel. Avigt. Som om jag försöker odla fel sorts växter i min jord. Jag är glad över detta, det ger mig ett spår att följa, det hindrar allt för långtgående emotionell blindhet från min sida.


B. Angående att styras av känslor

1. Det finns en vanlig men felaktig uppfattning om att känslor är passion, att känslor är plötsliga, hetsiga och oberäkneliga. Detta menar jag är beteende. Känslor är jaget. Beteenden är temporära uttryck för jaget men också reaktioner på saker runt en.

2. Detta innebär inte att jaget är ett, eller har en fast identitet. Att ha ett flertal känslor som driver åt olika håll är inte ovanligt. Det tenderar dock att i huvudsak vara en känsla som dominerar i taget.

3. För att vidare förklara min syn på det hela vill jag belysa frasen ”lyssna till ditt hjärta”. Huruvida detta är en plattityd eller ej är inte i det här sammanhanget relevant. Det centrala är den upplevelse vi får av att höra frasen. Den bygger på ett antagande att om man lyssnar på sina känslor (sitt jag) så kan man hitta svaret på vad man verkligen borde göra i en viss livssituation. Jag menar att detta till viss del är sant, d.v.s. att man kan känna av de strängar vilka ens liv spelas efter, för att hitta rätt ton och sedan fortsätta i dess riktning. Det handlar absolut inte om determinism, utan om de känslor man av någon anledning har. Min poäng är alltså inte att man är förbestämd till att ha ett visst känslospektrum, utan att de känslor man har, de bör man följa.

4. Den sista poängen här är att det är något positivt att följa sina känslor. Men man skall då ha i åtanke att passion och känslor inte är detsamma. Att följa sitt känsloliv kan liknas vid att söka harmoni och enhet, men att följa sin passion är snarare att kasta sig in i något just utan en uppfattning av sina känslor.

C. Angående känslor av ensamhet

1. Jag har alltid haft ett starkt behov av att vara ensam. Bredden av denna känsla varierar, men den finns alltid där. Känslan är som starkast efter att jag umgåtts med människor förhållandevis intensivt.

2. Jag får, när känslan påminner sig som starkast, ett stort behov av att vara hemma och vara ifred. Det är då ytterst lockande att göra något vilket ger mig full kontroll över min omgivning: att läsa en bok, att skriva, att lyssna på musik, att spela datorspel. Att få totalt försjunka i något och stänga ute världen.

3. Jag vet inte varifrån känslan kommer. Eventuellt är det inte så intressant att veta heller. Varat är nu, och det är i varat jag är fast. Jag vet bara att jag trivs med känslan, jag trivs med att få vara ensam, det ger mig harmoni. En chans att bygga ihop mig själv. Konsolidera mitt jag. Finna enhet.

4. Värt att notera är att de gånger då jag är ensam utan att jag själv valt det, och utan att jag kan göra någonting åt det, har jag inte uppskattat det eller känt känslan av ensamhet på ett positivt sätt. Således kan jag anta att jag trivs bäst i pendlandet mellan att vara i det sociala centrumet och att sedan vara helt fri från behov av social positionering.


D. Angående det allmänna och det specifika

1. Vi skall inte här anta att det jag talar om är allmänt på det sätt att jag tror det gälla alla. Det må det mycket väl göra, och det må det mycket väl inte göra. Samtidigt skall vi inte anta att det jag talar om är det specifika.

2. Det ligger ett misstag i att dela upp allmänt och specifikt i två olika kategorier. För att stödja detta påstående vill jag ta upp det sätt på vilket vi tänker. När jag får en tanke, en idé, så är den på ett visst sätt bara min. Den är specifik för mitt huvud, för mitt sinne. Även om det säkerligen finns andra som tänker liknande tankar så är den här tanken utan tvekan just min. Tanken är specifik och kan knytas till mig. Samtidigt kan tanken inte undgå att positionera sig i förhållande till allt, till det allmänna. Tankens uppkomst måste ha sin rot i det allmänna. Om tankar inte utgick från det allmänna skulle de inte kunna uppkomma, stabiliseras eller föras vidare. Om den specifika tanken inte konstituerades i relation till allt annat skulle en tradering av tanken vara meningslös, omöjlig. Det skulle ske en total förståndsförbistring människor emellan om vi inte alla var del av det allmänna, men som specifika element i detta. Således: tanken är specifik men allmän. Utan det allmänna skulle det specifika inte kunna existera, men utan det specifika skulle det allmänna inte vara något annat än något specifikt. Ett singular, men just ett singular. Det är det allmännas förmåga att vara allt men också något utöver detta som gör det till allmänt, och inte till en samling av specifika varanden.

3. Därför menar jag att huruvida mina påståenden och tankar ovan bör ses som specifika för mig eller allmänna inte är relevant. Att uttala att de är allmänna, att uttala att de är specifika – skillnaden är ingen. Och för den delen, att göra påståenden om någontings universalitet gör det inte universellt. Det rent ontologiska i universalitet kan ej kunskap eller åsikt påverka. Låt mig därför inte uttala mig om huruvida mina påståenden bör ses som sanna eller falska, stora eller små, specifika eller allmänna. Låt mig istället endast lämna er med dem, att göra vad ni vill med dem, att se på dem hur ni vill, och att för den delen förkasta dem eller ta dem till er hur ni vill.