evighetsåtta/Anders

Jag skall här för egen del försöka utreda logiken bakom kopimi och kopiering som en typ av nätideologi. Hoppas att ni vill och orkar hänga med.

USER 1 använder en viss mängd resurser (i huvudsak tid, idéer och kunskap) för att skapa någonting – PRODUCT 1. Denna produkt är av sådan immateriell art att den digitalt kan mångfaldigas – kopieras – utan att den tappar värde. Exempel på detta skulle kunna vara ett datorprogram, ett musikstycke, en filosofisk tes, en film eller liknande. PRODUCT 1 skapas för att USER 1 vill skapa den, antingen för att användaren vill dela med sig av något, eller för att den själv upplever att produkten ger nytta tillbaka. Oavsett varför produkten skapas står det klart att dess skapande på något sätt gynnar USER 1 (benefit).

Men produktens påverkan stannar inte där, utan rör sig vidare mot en till användare, USER 2, som också den gynnas av produkten på något sätt – kanske i form av njutning av musikstycket, kanske finner den datorprogrammet användbart, kanske ger den filosofiska tesen inspiration och insikt. Men PRODUCT 1 påverkar USER 2 inte bara rent nyttomässigt. Den får även användaren att tänka efter hur PRODUCT 1 skulle kunna förbättras. Kanske för egna privata ändamål, men sannolikt är att även andra kommer kunna dra nytta av den nya produkten. Således använder USER 2 sina egna resurser för att modifiera den redan kopierade PRODUCT 1 och skapar PRODUCT 2. Denna produkt, i sin tur, ger nytta både till skaparen men sannolikt också ett flertal andra, däribland USER 1.

Det finns nu ett flertal intressanta punkter att ta upp. För det första, som illustrerats, är det inte osannolikt att de användare som utbytt produkter, kunskaper och erfarenheter med varandra upprättar någon slags gemenskap. Denna gemenskap tordes vara baserad på ömsesidig respekt för varandras insikter, färdigheter, kreativitet o.s.v. Om USER 1 tidigare har varit del i ett flertal av de här processerna, eller tar en stor del i utvecklingen av den produktkedja som ovan illustreras är det sannolikt att han eller hon kommer att vinna respekt och ett visst kändisskap. Andra användare kommer att se upp till USER 1, vara tacksamma för allt han eller hon gjort för att utveckla produkten och ha stor respekt för den kunskap och de färdigheter som användaren besitter. USER 1 kan då tack vare detta erbjuda tjänster som t.ex. support, undervisning, guideböcker och föreläsningar i utbyte mot pengar, helt utan att monetärisera själva skapandet av produkten i sig.

För det andra kan man och bör man problematisera i huvudsak två begrepp som här användts – resurser och nytta. Resurser måste alltid innebära en investering i tid för utvecklaren av en produkt. Det måste sitta någon som skriver programkod, som komponerar musik, som uttrycker filosofiska funderingar i ord etc. Detta tar tid, oundvikligen, och kan aldrig tas ur ekvationen. Nästa resurs som är ett måste är någon slags kunskap eller färdighet. Någon stans i produktionskedjan måste det finnas en person som faktiskt vet vad som skall göras och hur man skall göra det. Det blir annars väldigt svårt att utveckla en produkt som fungerar som den är tänkt att fungera. Den tredje elementärresursen är idéer. En idé skiljer sig från en färdighet i att en idé är en vision om vad som skall skapas, men inte nödvändigtvis hur man skapar detta. Om det inte finns någon idé kommer inte all kunskap och tid i världen kunna skapa något. Således har vi tid, kunskap och idéer, tre grundresurser för all produktion. Utöver denna treenighet har vi såklart de mer materiella behov som ofta behövs. Att komponera musik kräver som allra minst en penna och ett papper, helst också något slags instrument. Att skriva programkod kräver en dator. Att skapa film kräver en filmkamera. Och så vidare.

Dessa materiella förutsättningar går i de allra flesta fall ej att komma undan vid produktioner, inte ens när det gäller immateriella produkter. Således krävs det alltid på något sätt en viss mängd pengar för att producera även det immateriella. Men kostnaderna blir allt mindre och mindre. De flesta har redan en dator. En dator som kanske inte köptes för musikproduktion eller programmering men som nu kan användas till detta genom att installera några enkla gratisprogram. Självklart finns det de som köper dyra ljudkort eller avancerade filmkameror för att utveckla sin hobby till något mer (eller för den delen, dyra böcker om filosofi). Även detta kostar pengar.

Men man begår ett misstag om man anser att varje krona som injiceras i skapandeprocesser måste garantera monetär avkastning. Skapande – kreativitet – är något människor gör för att de njuter av det. Precis som att vissa köper dyra flygplansbyggsatser som de sedan spenderar timtal i ensamhet med att limma ihop. Inte en sekund tänker de på avkastning, mer än rent emotionell sådan. Det centrala i processen är känslan av att ha skapat något man är stolt över. Känslan av att visa upp sitt mästerverk på modellflygplansklubben. Det finns ingenting i den kreativa processen som handlar om pengar.

Således vill jag mena att all immateriell produktion kräver tid, kunskap, idéer och en liten mängd kapital. Kapitalet kan vara i form av de pengar du för tre år sedan investerade i datorn du remixar en låt på, eller kostnaden för det papper du skrivit ned dina filosofiska tankar på innan du överfört dem till digital form. Och det är just i detta, överförandet av materiellt kapital till en immateriell produkt, som är så ytterst intressant. Speciellt i en tid där de materiella kraven blir allt lägre rent ekonomiskt – i takt med att tekniken blir billigare så blir kapitalinvesteringen i immateriell produktion allt mindre. Detta i sin tur menar jag skapa en trend som gör det svårare och svårare att motivera monetärisering av skapandeprocesser.

Men jag har såklart missat något. En enkel värdeförskjutning som ibland verkar definiera hela vår existens. Tid är pengar. Jag skulle vilja bemöta detta med något så enkelt som att säga att den som tror att pengar är det bästa man kan få ut av sin tid sannerligen lever i en sorglig verklighet. Samtidigt är det såklart inte hela sanningen. Vi är i behov av pengar. Speciellt de som inte har det. Debatten om hur bra (eller dåligt) det är för artister att spridas gratis över internet är inget jag tänker utveckla långt här. Kan minskad skivförsäljning vägas upp av ökad exponering vilket leder till fler och större konserter? Det har såklart gjorts undersökningar som ställer frågor i stil med denna. Många undersökningar. De visar såklart alla olika, beroende på vem som utfört, beställt och undersökts. Jag kan inte svara på frågan här. Låt mig istället närma mig det hela på ett annat sätt.

Jag sade att jag skulle problematisera två termer. Utöver resurser vill jag också diskutera begreppet nytta. Det finns såklart olika sorters nytta, något jag berört ovan. Monetär vinst. Emotionell avkastning. Brukningsnytta. Att väga dem mot varandra är svårt, antagligen omöjligt, då vad man föredrar och lägger störst tyngd vid är högst subjektivt. Men låt mig återgå till bilden där uppe. I diskussionen kring den menade jag att de produkter som skapas ger nytta till skaparen men också med stor sannolikhet till andra. Detta är sant, och kommer alltid att vara sant, även när pengar aldrig injicerats i produktionsprocessen, d.v.s. när det inte skett monetärisering. Jag vill påstå att man i debatten om kopiering nästan alltid begår ett misstag: man utgår ifrån att allting är eller bör bli monetäriserat. Att nytta i huvudsak handlar om pengavinst. Detta även om man inte är ett lurigt skivbolag med avkastning högst upp på dagordningen. Jag vill påstå att vi kommer närmare och närmare en punkt i historien där pengarna kan tas ur ekvationen gällande mycket immateriell produktion. Produktionsmedlen blir billigare samtidigt som internet tillåter i princip kostnadsfri spridning och exponering världen över. Vad ser vi då som nytta? Var är den huvudsakliga avkastningen? Vad bör den vara?

Kan vi inte bara nu, i några sekunder, föreställa oss hur det skulle se ut om pengar inte var central en del av ekvationen?

Tid + kunskap + idéer + litet kapital
=
njutning, inspiration, tacksamhet, brukningsnytta, erfarenheter, kreativitet etc spritt och mångfaldigat över hela världen

Jag tror att man med säkerhet kan säga att pengar inte kommer att försvinna ur världen på väldigt länge. Antagligen aldrig. Men det finns saker som kostar och det finns saker som inte kostar. Det kostar att köpa mat. Det kostar att bygga hus. Det kostar att producera och distribuera mediciner. Dessa saker kostar pengar och jag kan förstå att de gör det. Jag kan titta på verkligheten, hur världen är uppbyggd, och acceptera att de här sakerna kostar pengar. Men det finns saker jag inte kan förstå länge. Att man kan skriva en text, ge ut den i en bok och sedan själv bli av med rättigheten att sprida texten vidare. Att det är straffbart för en artist att ta något den gillar, kopiera, förändra, förbättra det och sedan bli uppmärksammad, omtyckt och uppskattad för den nya kulturprodukten – hur i helvete tänker de som vill stoppa det? De som vill att all kreativitet skall monetäriseras om så är möjligt? Allt kan inte vara gratis, men om saker som sprider lycka, njutning, inspiration och förenklar vardagslivet för många personer faktiskt kan vara gratis… varför ska det då inte vara det? Vad är det som sätter stopp? Det borde finnas någon slags insikt om ett imperativ för det allmänmänskligas bästa som sätter stopp i de skallar som vill hindra en sådan utveckling. Men tydligen inte.

Nära sammanlänkat med den här diskussionen är den om patent, ty även patent kan sätta käppar i det kreativa hjulet, då det låser in idéer och hindrar dem från att fritt användas i produktionsprocesser. Jag har dock sagt nog för idag, och vill därför istället hänvisa till Amelia Andersdotters nyligen skrivna inlägg om ämnet, vilket är mycket läsvärt. Även det här lite äldre inlägget är bra.

Jag har spenderat ungefär tre timmar med det här inlägget. Jag har fått inspiration från hundratals håll – vänner, fiender, personer vars namn jag aldrig kommer känna till, stora filosofer och små filosofer, bundsförvanter och artificiella intelligenser. Jag har investerat tid, emotion, färdighet och idé. Jag känner mig nöjd, lättad och av känslor bubblande över att ha sammanställt det och hoppas att det kan sprida sig positivt till människor i min närhet. Jag hoppas att ni kopierar. Jag hoppas att ni förändrar. Jag hoppas att ni förbättrar.

Kopimi.