LaCapra och texten

Glömde lägga upp sista delen av de tre idéhistoriska gammelrävar jag skrev om. Här kommer delen om Dominick LaCapra, den postmoderne fånen av de tre. Tror det finns ett stavfel eller tre där i, ber om ursäkt.

—

Om vi hos Quentin Skinner såg en språklig vändning, ser vi hos Dominick LaCapra istället en textuell sådan. Med grund i bl.a. Derridas teorier om textualitet och tolkning vänder LaCapra sig mot Skinners tanke att en idéhistoriker genom noggranna studier av språket kan fixera vad en text verkligen har för betydelse. Istället innebär, i denna mer postmoderna skola, tolkningen av en text alltid en expansion av mening, en chans att finna någonting nytt i sig själv såväl som i texten.
När Skinner kritiserade Lovejoy var det för att han försökte hitta samstämmighet och enhet mellan olika unika, tidsbundna uttryck och tvinga in dem dem i unisona unit-ideas. LaCapras kritik av Skinner i är likartad: försöket att hitta samstämmighet och enhet mellan olika uttryck för att sedan tvinga in dem i en enhetlig Text är ett misstag, ett meningslöst försök att skriva objektiv historia. (Miller)
Idéhistoriska studier skall i huvudsak förstås som en dialog med dåtiden, en dialog som förs via tolkningen av text. Men tolkningens mål skall aldrig vara att visa vad som ”verkligen sades”. LaCapra menar att den dokumenterande tendensen inom idéhistorieämnet måste kompletteras med en förståelse för att texter till sin natur är något man interagerar med. Idéhistorikern kan inte se sig själv som något till textens mening externt, utan måste acceptera att texten bara kan förstås när den bemöts dialogiskt. Historien måste ses som skönlitteratur; öppen för tolkning och med dess mening till stor del förlorad om man försöker fixera den. LaCapra ställer sig kritisk till Skinner, och med frågan om en författares intentioner kan ses som något fast eller beständigt försöker han lösgöra texten från författaren:

[…] one can argue that, to some significant extent, tradition ”expropriates” the author. For the texts of the tradition have entered the ”public domain.” Here the intentions of the author have the status either of aspects of the text […] or interpretations of it […] whose relation to the functioning of the text is open to question.

Men ståndpunkten som här läggs fram skall inte förväxlas med en total subjektiv frihet gällande tolkning av texter. I försöket att komma bort från det dokumenterande ingår inte ett avsteg från texten själv, ett fritt drömmande är inte tolkningens modus. Snarare görs en åtskillnad (och samtidigt en sammankoppling) av text och tolkning: texten är ”creative art”, tolkningen ”performative art”.2 Dåtidens texter måste föras fram i samtidens ljus och där utgöra ena sidan av en dialog – en ”föreställning” – inte reduceras till totalt subjektiva språngbrädor för en viss idé eller föreställning.

Ännu en gång ser vi hur synen på idéhistorikerns studieobjekt och metod görs mer och mer komplext. Istället för att likt Skinner studera språkliga sammanhang för att fixera författares intentioner (och därmed komma fram till vad en text ”verkligen betyder”) menar LaCapra att vi i huvudsak skall studera en text i relation oss själva. Uttolkaren är det av textens sammanhang som är mest determinerande för mening – inte författarens intention, personlighet, samtid etc.

Om Skinners idéhistoriker var lingvist så är LaCapras idéhistoriker en frågvis litteraturvetare. LaCapras uppfattning ”defines intellectual history more in terms of a process of inquiry than in terms of rules or a method or of a body of information about the past”.3 Det idéhistoriska studiet är en frågeprocess där texten ger svar men också själv ställer frågor.

Denna metod – låt oss kalla den textuell – innebär vissa implikationer. Det mest uppenbara är att den fortsätter den trend som uppluckrat idéhistorieämnets karaktär och identitet som jag ovan lagt fram vissa delar av (en tendens som utan tvekan kan diskuteras både djupare och längre, men det är inte något den här texten kommer att uppehålla sig vid). Det är svårt att ha ett konsistent, och förhållandevis lättförstått ämnesområde om dess studieobjekt alltid måste förstås i relation till den som betraktar det. Det finns också en uppenbar risk att denna subjektivitet-under-ansvar förvandlas till en total subjektivitet, vilket kan leda till såväl missbruk av en skenbar vetenskaplighet som bristfällig vetenskaplig kvalitet i sig. Å andra sidan kan det finnas en poäng i att inte fixera sig vid att skriva historia för historiens skull (”dokumentera”), utan också att använda historien i avsikt att på något sätt förändra, förbättra eller förbrylla samtiden.