Nothing about it that’s sweet

En gång för ganska länge sedan fick jag ett träningsschema av någon. På slutet stod det:

sov mer, sup mindre, ät mer

Och så enkelt var det med det. Självklart inte bara, men ändå, det är något i det, så enkelt, så logiskt, så simpelt, som gör att det är nästan omöjligt att åstadkomma. I alla fall när man är 20-nånting och inte vill göra annat än att ha roligt – oberoende av vad detta roliga är: sömn- och näringsbrist på grund av överdrivet datoranvändande, överdrivet alkoholintag på grund av för mycket festsinne eller att helt enkelt bara låta kroppen vittra sönder framför de lustiga saker folk gör på tv. Eller tusen andra saker.

Min far är en mycket begåvad människa, vars tankeförmåga jag fortfarande inte är säker på att jag greppat. Men det är också han som skrattar sig tårögd av buskis på tv. Hur går detta ihop? Hur skall det någonsin kunna enas i en och samma människa? Det höga och det låga, det stora och det lilla? Sanningen är att det inte finns något motsägelse eller något problem. Att vara lycklig i livet går bara om man kan se det stora i det lilla och det lilla i det stora, sade en gång en varm vän till mig. Och dessa ord har sedan dess ekat i mitt stundtals tomma inre. Den mer hårdföra versionen av det han sade finner vi på en ring: this too shall pass. I den oändliga tillvaro som är varat självt är allting meningslöst. Det är då omöjligt att existera om vi inte låter oss finna just det stora i det lilla, låter oss ibland vara nöjda med att hugga ved och bära vatten, känna att det kan vara en tillfredsställande mening med livet ibland. Men också det omvända, att kunna släppa tankar på livets mening, på Gud och tillvaron och bara vara. Att ibland, ibland, så är en sten bara en sten och en fågel bara en fågel. Och det är otroligt vackert. Det stora i det lilla och det lilla i det stora. Meningsskapande cirkelrörelse, meningslöst och meningsfullt på samma gång. Ibland måste man låta sig vara en lycklig gris, hellre än en olycklig Sokrates. Och det förstår min far. Jag antar att det kallas att hitta balans. Jag antar att det kommer med åldern. Jag hoppas det, i alla fall. Jag skall försöka nå dit.

Men just nu, just idag, är jag inte där. Istället är jag som så många andra en bergochdalbana av impulser, humör och känslor. Jag vill tro att jag känner och vill och får impulser lika mycket som vem som helst. Men kanske reagerar jag annorlunda på dem. Kanske inte.

Men vad gör man när man inte kan finna balans i vardagen? I känslorna? I tillvaron? Vad gör man när historia tynger ned en, framtiden skrämmer bort en och marken under ens fötter viskar om osäkerhet? Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad väntar vi på? Vad väntar oss? Många känner bara förvirring. Marken skakar, men vi vet inte varför eller hur. Vi känner oro, och ibland, mer påtagligt, rädsla. För vad?

Men jag tror ibland att jag har det oförskämt bra. Mitt tungsinne är i fyra fall av fem en ynnest, en chans att hitta tillbaka, att stänga in, att konsolidera. Att isolera. Förra gången jag isolerade mig själv blev jag förälskad. Jag undrar vad som händer den här gången. Förhoppningsvis bara en bekräftelse av det som skedde då.

Det lilla i det stora och det stora i det lilla. Ibland är en sten bara en sten, och ibland är den det viktigaste i världen. Ibland ingetdera. Men alltid är det viktigt att ta stenen för vad stenen är, varken mer eller mindre, oberoende av vad det är. En sten är vad en sten gör, och en människa är vad en människa gör. Men vad gör en människa av sten när världen bara verkar vara lava? Står den där den står och smälter fast, förgås, föråldras och vittrar sönder, eller slår den sig loss och blir något nytt? Om jag skulle vara fast på en punkt och en plats i livet så skulle det vara i skogen där jag växte upp, en solig dag när sommarlovet kändes som oändligt och att bli hemkallad för att äta var det värsta som fanns: känslan man hade i skogen med sina vänner, jakten på det magiska, det totalt innehållslösa men ack så meningsfulla. Minns ni den känslan? Av att inte vilja gå hem, att önska att den här dagen, den önskar jag skulle vara för evigt. Jag minns inte senast jag kände så. Antagligen är det något som är endast barn förunnat. Barn kan finna det stora i det lilla och det lilla i det stora. En imaginär linje mellan två hus blir en magisk gräns för en lek som i stunden betyder allt, men allt skuld och lidande i världen berör inte. Inte än. De vet inte vad som väntar dem och kanske är det allra bäst, kanske är det hur ett barn kan vara ett barn. Jag antar att det skulle kunna kallas att leva i nuet, men det är mer än så. Det är att leva överhuvudtaget. Det är att finnas och bekräfta sig själv som en fri och meningsskapande människa, att våga leka och finna mening i det man vill, inte i det man borde. Att göra det man älskar och veta att det finns inget bättre i hela världen just nu. Huruvida det är att författa tusensidiga avhandlingar, läsa Bibeln, titta på Stefan & Krister, författa blogginlägg eller skriva träningsscheman. Och samtidigt, inte glömma att det alltid finns något mer, något annat, någon annan. Alltid framåt, aldrig växa fast. Livet levs inte bara i ensamhet, och den största meningen kräver andra människor att relatera till. Det låter väldigt svårt. Men det är inte omöjligt.

Det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Att detta är nyckeln till lycka i livet blir jag allt mer säker på. Tack min kära vän.

Vi ses på andra sidan tillvaron och nuet. Tills dess önskar jag er det bästa och vackraste en människas liv kan innehålla.

Well, I’m just one of them ramblin’ men, ramblin’ since I don’t know know when, here I come and I’m a-gone again—